Kapitel 9

Yuusuf får sitt första uppdrag som kurir

Den 23-24 september 2008

Det surrar i Yuusufs nya mobiltelefon, som han har i fickan inställd på ljudlöst för att inte kunna höras av hans föräldrar. Han vill inte riktigt ännu svara på frågor om var han har fått telefonen från.

Han tar upp den så diskret han kan och läser meddelandet:

”Kom till korsningen mellan Skogstorpsvägen och Sturegatan om exakt en timme så ska du få ett uppdrag. / O”

Yuusuf förstår vad det handlar om. Det var inte mycket till kod i det meddelandet. Han blir lite orolig för vad som kan komma att hända, trots att Oliver svarat på många frågor. Hur stor är risken för att han ska råka illa ut på något sätt? Vad händer om han blir tagen av polisen? Hur mycket kommer han att få betalt? Kan han bli rånad på sin betalning? Vad ska han annars göra för pengarna? Vad ska han säga till föräldrarna?

Det sista är det minsta problemet. Nu säger han till dem att han ska iväg och träffa en kompis. När de frågar när han kommer hem svarar han lite vagt att han kommer när kompisen och han har pratat färdigt.

Han inser att han inte ännu behöver bekymra sig hur han ska förklara för föräldrarna var alla pengar kommer från. Den första ersättningen kan han bara spara åt sig själv. Sedan kanske det är bäst att förklara så ärligt så möjligt. Trots sina unga år har han lärt sig att det är bra att undvika att trassla in sig i härvor av lögner.

Under alla hans skolår har han berättat öppet för sina föräldrar om sina misslyckanden i skolan. Det har fått dem att tro att han är helt ärlig, så de har inte misstänkt honom för de olika hyss han har varit inblandad i. Eftersom de själva inte har så stora erfarenheter av den svenska skolan har de haft svårt att bedöma graden av hans misslyckanden.

Punktligt framme i korsningen ser Yuusuf ingen människa. Många bilar kör förbi, men ingen stannar och ingen stiger ut. Var kan Oliver vara?

Efter en stunds väntan inser han att Oliver kan finnas bakom kiosken. Han går runt och mycket riktigt stöter han i ihop med Oliver, som snabbt drar upp två kuvert ur innerfickan och säger åt Yuusuf att genast lägga ner dem i en innerficka.

Sedan ger han tydliga instruktioner:

– Om exakt tre timmar ska du ringa på dörren till den adress som står på det ena kuvertet. När någon öppnar ska du förvissa dig om att lämna det till rätt person, den som står med namnet på kuvertet. Han har redan betalat till mitt konto, så du behöver inte bekymra dig om att kräva några pengar. I övrigt ska du inte säga något. Om de frågar något så säg bara ”jag vet inte”. I det kuvert som inte står något på ligger ersättningen för det här jobbet, som är 400 kronor. Tycker du att det är OK?

Yuusuf nickar och Oliver försvinner snabbt. En koll på kuvertet visar att det ska till en adress i Hagnesta hill, ett villaområde som är besjunget av popbandet Kent.

På tre timmar hinner jag lätt gå dit till fots, tänker Yuusef och när han är i centrum inser han att han kan komma alldeles för tidigt så han går in på McDonalds och tar en hamburgare, som han betalar med en av hundralapparna i kuvertet från Oliver. När burgaren är uppäten är han fortfarande för tidigt ute, så han går in en sväng på biblioteket för att läsa några tidningar. Han bläddrar igenom några nummer av Teknikens värld, Eskilstuna-kuriren, Kalle Anka, Privata affärer och Goal.

Han inser att det finns en hel del att lära sig genom att oftare gå på biblioteket och läsa tidningar. Det påminner honom också om att det här finns datorer med snabb uppkoppling, som han kan ha nytta av.

När han en stund senare ringer på dörren till en fin villa i Hagnesta hill, med en stor ny BMW på garageuppfarten, öppnas dörren av en prydlig man i 40-årsåldern. Han vill att Yuusuf ska komma innanför dörren snabbt.

Yuusuf tror att det beror på att han inte vill att grannarna ska se att den prydlige har besök av en mörkhyad kille. Han försäkrar sig om att mannen heter Peter Andersson som det står på kuvertet. Det går fort att lämna över kuvertet och en sekund senare säger villaägaren ”hej då”, en signal till Yuusuf att ge sig av.

På vägen därifrån funderar han på vem denne Peter Andersson är. Oliver nämnde i förbigående att det är kokain i kuvertet och att mannen troligen ska ha en fest.

Yuusuf imponerades av den flotta villan, mannens snygga grå kostym och den flotta bilen. Hur tjänar han pengar till all lyx? Han känner på sig att mannen inte är lärare eller läkare.

Är han en chef i kommunen? Kanske en chef på en industri? Eller jobbar han på ett dataföretag? Han lär i alla fall inte vara polischef eller präst.

Yuusuf har inte träffat den typen av människor, så han har svårt att avgöra hur de kan se ut. En sak han säker på. Mannen såg inte alls ut som de missbrukare som han ser i Fröslunda.

Han funderar på hur det går till på festerna i Hagnesta hill. Räcker det inte med alkohol för att de ska bli glada och förvirrade? Alkohol är rätt främmande för honom. Ingen av hans kompisars föräldrar dricker alkohol såvitt han vet. Jo, Lisas mamma Malin dricker tydligen gärna rödvin ibland. Han har hört att en del av de somaliska föräldrarna på skolan tuggar kat, men han har aldrig sett det i verkligheten.

När han är hemma har Suado dukat fram kvällsmat och familjen slår sig ner runt köksbordet. De har precis börjat äta när det piper i telefonen i Yuusufs ficka. Han förbannar sig själv för att han har glömt att stänga av den, men bestämmer sig ändå snabbt att ta fram den och kolla meddelandet.

”Fungerade allt som det skulle?” har Oliver skrivit.

”Javisst, inga problem” svarar Yuusuf snabbt och stoppar tillbaka telefonen i fickan.

– Var har du fått den telefonen från, frågar Suado och Mohamed i munnen på varandra.

Yuusuf funderar under tystnad. Han bestämmer sig för att berätta som det är. Han tror inte att droger är något som bekymrar hans muslimska föräldrar. De skulle bli mer upprörda om han sålde sprit eller porrtidningar. Genom att vara öppen kan allt bli mycket enklare tror han.

– Jag har fått ett jobb som kurir åt en svensk kille som säljer droger. För att hålla kontakten med honom har jag fått den här telefonen. Idag har jag gjort mitt första jobb, lämnat ett kuvert med kokain hos en rik kille i en flott villa. För det fick jag 400 kronor. Jag har tänkt att ni kan få hälften av det jag tjänar på jobbet som knarkkurir, säger han.

Nu är det föräldrarnas tur att tystna. De tittar på varandra och ser ovanligt förvirrade ut. Efter en lång stunds betänketid tar Mohamed till orda:

– Hur stor är risken att polisen får fast dig och burar in dig, undrar han med lite orolig röst.

Yuusuf säger att han inte tror att risken är så stor. Det är inte så många brott som klaras upp i Sverige. Så länge han är under 15 år så slipper han också straff om han åker fast, försäkrar han.

Suado frågar om han inte sprider farliga ämnen till människorna i Eskilstuna. Yuusuf citerar Oliver när det gäller drogernas ofarlighet.

– Varför är drogerna förbjudna om de inte är farliga. Är det något som är syndigt för kristna människor, frågar Yuusufs snälla mamma.

Det har Yuusuf inget svar på. Han känner inte någon aktivt kristen människa såvitt han vet. Då bryter Mohamed in och kommer med ett förslag:

– Om du ger Suado och mig hälften av pengarna som du tjänar på att vara kurir, så lovar jag att inte bråka med dig om detta. Men jag vill inte att du själv provar droger. Det får du absolut aldrig göra. Jag är inte alls säker på att det är så ofarligt.

Suado vill också att Yuusuf lovar att hans jobb som knarkkurir inte får gå ut över hans skolarbete. Hon hävdar att droghandel inte kan vara något framtidsjobb. När han blir tillräckligt gammal, 15 år tror hon, tycker hon att han ska försöka få något extrajobb på Ica istället. Hon har hört att de timanställer skolungdomar som kan tala hyggligt bra svenska.

Yuusuf tänker efter en stund och svarar sedan på alla frågorna. Han lovar att aldrig leverera de tyngre och farligaste drogerna. Självklart vill han ge föräldrarna hälften av det han tjänar för att de alla ska få det bättre. Att han redan har provat att röka cannabis berättar han inte, men lovar lite oärligt att aldrig använda några droger. Det tänker han ändå göra av nyfikenhet.

– När jag blir tillräckligt gammal så vill jag gärna söka jobb på Ica eller någon annan butik. Det verkar vara ett säkrare och roligare jobb, men sämre betalt, säger han och berättar att dagens kund inte ville tala med honom. En fördel med att jobba i en livsmedelsaffär är att det kan ge sociala kontakter.

När Yuusuf är på väg hem från skolan dagen efter har han sällskap med Ahmed som berättar att han också fick ett uppdrag som kurir igår.

– Kuvertet skulle till en lägenhet i Skiftinge. När jag kom dit hörde jag att det var bråk inne i lägenheten, så jag tvekade innan jag ringde på. När det lugnade sig efter en stund kom en väldigt sliten man och rev åt sig kuvertet jag hade med mig. Jag stod bara på tröskeln till tamburen och såg inte så mycket av lägenheten, men fick ändå intrycket av att detta kunde vara en knarkarkvart. När Oliver sms:ade mig igår kväll skrev jag att jag i fortsättningen inte vill leverera tung narkotika till knarkarkvartar. Han svarade att det var kokain i kuvertet och att han har svårt att veta hur hans kunder bor, säger Ahmed.

De enas om att det kanske inte blir så lätt som de trott att tjäna pengar som kurir. De vill i alla fall vara säkra på att de slipper leverera tunga droger till knarkarkvartar.

Ahmed har ännu en farhåga. Han har hört eller läst någonstans att de som säljer narkotika har sina revir, områden som de inte vill ha konkurrens på. Den som går in på ett annat gängs område riskerar i bästa fall att få mycket stryk.

Yuusuf föreslår att de ska fråga Oliver om vilket område som är hans och vilka områden som tillhör andra gäng. De enas om att genast skicka ett sms och fråga.

De får ett snabbt svar:

”Mitt område är hela Eskilstuna.”

Yuusuf och Ahmed är lite skeptiska till det. Någon gång har de hört att det är ett gäng som styr nästan all brottslighet norr om motorvägen som delar Eskilstuna.

Innan de har diskuterat färdigt stöter de ihop med Lisa och Ahmed bestämmer sig för att gå sin egen väg.

Lisa berättar att hon har fått ledigt från skolan en vecka i slutet av oktober, då hon och Malin ska åka till Kreta. Hon frågar om Yuusuf någon gång har varit på badsemester söderut?

Nej, det har han självklart inte. Hans föräldrar har aldrig haft råd med något sådant. Han hoppas att Mohameds nya praktikjobb ska leda till att har får ett riktigt jobb och att familjen då ska få nya möjligheter.

– Fast idag råkar jag ha en hundralapp. Får jag bjuda dig på en fika, frågar Yuusuf.

Javisst, det går Lisa med på utan att fråga hur han har fått tag på hundralappen. De vänder om och går in till stadens centrum, där de letar upp ett konditori. Lisa nöjer sig med en ostsmörgås och Yuusuf väljer en söt bakelse.

Samtalet mellan dem går ovanligt trögt. Yuusuf funderar mycket på sitt kuriruppdrag och är rädd att han ska avslöja sig. Han tror inte att snälla Lisa gillar brottslingar. Samtidigt som han tänker den tanken inser han att det är första gången han har tänkt på sig själv som brottsling, trots att han tidigare har snattat godis, slagit söder fönster och bränt ner en moské. Han tar sats för att föra in samtalet på något lättpratat. Det blir film. En film som deras kompisar snackar mycket om är Twighlight, som snart ska ha premiär, men den lockar inte Lisa eller Yuusuf.

– Mamma har sett filmen Mamma Mia och gillade den. Hon berättade att den var både rolig och vacker. Dessutom gillade hon musiken. Kanske var det de vackra bilderna från Grekland som inspirerade henne att köpa en resa till Kreta, säger Lisa.

Yuusuf berättar att en kompis har snackat om en ny film som heter In Bruges. Det lär vara en välgjord gangsterfilm som utspelar sig i Belgien, men han känner ändå att han hellre skulle vilja se Mamma Mia. De enas om att gå och se den redan nu till helgen. Åldersgränsen på In Bruges är dessutom 15 år så han är inte säker på att de skulle komma in.

Då piper det i telefonen i Yuusufs ficka och han bestämmer sig för att låtsas att det kommer från någon vid bordet bredvid. Han vill verkligen inte ljuga för Lisa om hur han har fått telefonen.

När de har skiljts åt på vägen hem drar Yuusuf snabbt upp telefonen och läser meddelandet som kommit från Oliver.

”Kan vi ses utanför Ica på Nyforsgatan klockan 18? /O”

Yuusuf inser att det hinner han, visserligen med knapp nöd, så han svarar ”ja”. Sedan vänder han och går raskt tillbaka norrut igen.

Han är framme två minuter för sent och Oliver är lite sur för det. Yuusuf förklarar att han var långt bort när han fick meddelandet. Oliver tar täten och går in i ett litet prång en bit bort på gatan. Där drar han upp två kuvert som han räcker till Yuusuf.

Den här gången ska kuvertet till en adress i Lagersberg, som ligger i närheten av där han bor. Han ställer genast stegen mot leveransadressen.

När han ringer på dörren till lägenheten, där kunden bor, tar det tid innan den öppnas. Yuusuf blir lite nervös. Sedan kommer en ung kille, tar snabbt emot kuvertet och smäller igen dörren utan att säga ett ord till Yuusuf.

Han skyndar hem och ger 200 kronor till Suado.

Lisa tänker

att det känns lite orättvist att hon och Yuusuf har så helt olika förutsättningar att göra sådant som de vill.

Hon skulle tycka att det vore trevligt om Yuusuf kunde följa med på resan till Kreta, men det är inte något som känns realistiskt att föreslå vare sig för sin mor eller hans föräldrar.

På något sätt var Yuusuf inte sig riktigt lik idag. Han som brukar vara så närvarande när de träffas kändes nu nästan helt frånvarande. Hon fick ingen förklaring på varför och grubblar nu på vad som kan ha hänt honom.

Har någon av hans föräldrar blivit sjuk?

Har han åter blivit utsatt för rasism?

Har de lite äldre killar som varit avundsjuk på hans vänskap med Lisa hotat honom igen?

Har han blivit skeptisk mot Lisa för att hon har det så mycket bättre materiellt?

Lisa funderar på vad hon kan göra för att få tillbaka den gamle glade Yuusuf. De kanske ska träffas oftare för att komma närmare varandra. Hon tror att han skulle må bra att umgås mindre med de arga killar han hänger med så mycket och mer med henne.

Hur ska det gå till? Ska hon föreslå att de ska träffas någon gång redan innan de ska gå på Mamma Mia? Hon kanske kan bjuda hem honom på mat?

Något måste hon göra. Om han är så här konstig när de träffas känns samvaron helt meningslös. Hon hoppas i alla fall att detta troligen bara var något tillfälligt.

Hon har förstått att det i de gäng som Yuusuf umgås med är viktigt att vara en tuff kille. Sådan har hon aldrig upplevt honom hittills. Kanske har hans kompisar hånat honom för att han inte är tillräckligt tuff.

Kapitel 8

Fyra vänner testar en ny upplevelse

Den 17-19 september 2008

Under eftermiddagen sitter Yuusuf i en skogsdunge på en höjd nära skolan och snackar med sina kompisar Ali, Ahmed och Robin. De talar om tjejerna i skolan på ett sätt som de inte skulle göra om någon av dem hörde på. Yuusuf blir riktigt störd när Robin går alldeles för nära in på Lisas utseende.

– Du ska inte bry dig om hur hennes kroppsdelar ser ut. Hon är väldigt fin inuti, säger Yuusuf.

– Hur vet du hur hon ser ut inuti, frågar Robin provocerande.

– Jag har talat mycket med henne i flera år och vet att hennes själ är vackrast i världen eller i varje fall i Eskilstuna, svarar Yuusuf med mycket värme i rösten.

Han ser att Robin inte förstår vad han menar, så han ger en rad exempel på Lisas godhet. Han berättar om hur mycket hon hjälper sin mamma, som är hårt pressad av sitt jobb. Lisa hjälper ofta sin mormor med städningen. Dessutom hjälper hon ibland honom själv med läxor och annat skolarbete. Yuusuf ger en rad andra konkreta exempel på vad hon gör som får honom att tycka så jättemycket om henne.

Ahmed undrar om Yuusuf är kär i Lisa, men han förklarar att så är det inte. Hon är bara en sällsynt god vän och en riktigt god människa.

När vännerna snackat vidare om Lisa en stund kommer Oliver, en nästan vuxen kille, som några av dem känner igen. Det snackas om att han säljer droger. Han sätter sig ner och börjar med att fråga vad de fyra vännerna har för sig.

När han får klart för sig att de bara sitter här och inte gör något särskilt kommer han med en fråga och två förslag:

– Är det någon av er som har testat att röka på? Nähä, ingen, men jag kan erbjuda er att pröva. Sedan har jag ett erbjudande om välbetalda jobb åt er.

Ali, Ahmed, Robin och Yuusuf har förvisso smygrökt tobak några gånger mest för spänningens skull, men tidigare inte ens funderat på att testa droger. Nu blir de nyfikna och säger sig vilja pröva att röka gräs.

Oliver tar fram två färdigrullade cigaretter, ger en till Robin och behåller en själv. Han ger de fyra vännerna en kort lektion i hur det bör gå till. Hur de ska behålla röken i lungorna en kort stund, vilka upplevelser de har att förvänta sig, att de bör undvika att gå hem till föräldrarna de närmaste två, tre timmarna eftersom de kommer att vara lite rödögda.

De tänder cigaretterna, som sedan går runt en stund från hand till hand och från mun till mun.

– Hur känns det nu, frågar Oliver när marijuanacigaretterna är färdigrökta och de har suttit tysta en kort stund och sett väldigt eftertänksamma ut.

Plötsligt blir alla väldigt pratsamma och det visar sig att deras upplevelser är lite olika. Ali berättar om starka färger. Ahmed säger att han inte har känt något alls mer än att han plötsligt blev sugen på godis. Robin tycker sig ha blivit avspänd och Yuusuf har både känt sig lite glad och lite ångerfull.

Oliver säger att det är normalt att upplevelserna är lite olika och han håller sedan en kort predikan om det goda de har att vänta sig om de fortsätter att röka cannabis. Han berättar om alla de musiker som använder droger när de skriver sina låtar. Det finns kända musiker som berättat att alla deras hits är skrivna under inflytande av cannabis eller andra droger.

– Men är det inte förbjudet att använda droger, frågar Yuusuf lite retoriskt.

– Javisst, så är det i Sverige, men inte i alla länder. Fast risken att åka fast är väldigt liten, försäkrar Oliver.

– Men droger är väl farliga för kroppen och för själen, fortsätter Yuusuf.

Oliver förnekar det. Han hävdar att ingen någonsin har dött av att röka cannabis. Plötsligt börjar Yuusuf att fnittra ohejdat. Han tänker att allt som är farligt nog inte är dödligt. Fast det kan ju vara illa nog att bli lite knäpp.

Då frågar Ahmed om de välbetalda jobb som Oliver nämnde när han kom. Han lovar att berätta mer om en liten stund.

Tio minuter senare börjar Oliver berätta om vad han menat.

– Några kompisar och jag säljer mest cannabis – men även en del andra lätta droger som kokain och ecstacy – på internet och vi behöver någon eller några som levererar dem hem till kunderna, säger han.

Han berättar hur det går till i praktiken. De som är hans kurirer får ett sms som med hjälp av lätt begripliga koder talar om var de ska hämta det kuvert som ska levereras. På kuvertet står adressen till kunden.

Samtidigt med kuvertet till kunden får kuriren ett kuvert med kontant ersättning för sitt jobb. Oliver lovar att de lätt kan tjäna mer än en tusenlapp på en vecka.

– Är det inte risk för att vi hamnar i fängelse om polisen får tag på oss, undrar Robin.

– Nej, poängen med att anlita er är att ni är så unga så ni kan inte dömas till fängelse. Risken att ni åker fast är liten om ni är försiktiga och om ni ändå skulle åka fast händer nästan ingenting, bara att ni och era föräldrar kommer att kontaktas av socialtjänsten. Jag lovar att ni bara behöver leverera lätta droger som cannabis, kokain och ecstasy.  Ni slipper gå hem till tunga missbrukare. Den enda risken är att era föräldrar får veta vad ni sysslat med även innan socialtjänsten hör av sig, men det kanske de ändå har gissat när ni plötsligt har så mycket pengar. Jag rekommenderar att ni är lite försiktiga när ni gör av med pengarna. Gå inte och köp 25 kilo godis på en gång. Tänk ut en bra historia att berätta för föräldrarna om de undrar var era pengar kommer ifrån. Ett alternativ är att vara helt ärlig mot dem och låta dem få en andel av inkomsterna, svarar Oliver.

Ali frågar om de inte kan få lite betänketid. Javisst. Oliver föreslår att de träffas här samma tid om två dagar. Javisst. Det kommer de överens om. Han erbjuder också killarna att redan från början förse dem med var sin mobiltelefon så att de lätt kan få kontakt när det behövs.

Oliver ger sig av efter att ha förmanat killarna att inte knysta ett ord om detta till någon.

Ali, Ahmed, Robin och Yuusuf sitter kvar i skogsdungen och diskuterar erbjudandet. Naturligt nog känner de sig lockande av pengarna, men lite skrämda av att arbeta med något som är förbjudet och kan leda till straff. De litar inte riktigt på det Oliver har sagt om de små riskerna.

Robin föreslår att de skänker en del av pengarna till något välgörande ändamål och hans kompisar börjar fnittra.

– Hur mycket då, fnittrar Yuusuf och Robin föreslår var tionde krona.

– Att skänka pengar till våra fattiga föräldrar kan väl vara ett välgörande ändamål. Det är inte alltid vi har pengar till mat hemma, säger Ali.

Yuusuf påpekar att det inte bara är deras föräldrar som är fattiga utan även de själva. Han tycker att det är bäst att behålla pengarna för att slippa väcka misstankar. Till slut föreslår han att de ska träffas här imorgon kväll för att diskutera vidare när de har funderat lite i lugn och ro.

Det enas de om.

Dagen efter träffas de fyra vännerna i samma skogsdunge och har hela huvudena fulla av frågor som de ställer till varandra och sig själva:

Kan vi lita på Oliver?

Hur ska vi dölja hur vi tjänar pengar för våra föräldrar, syskon och andra kompisar?

Hur farliga är egentligen de droger som Oliver kallar lätta?

Varför är det förbjudet att sälja lätta droger?

Visst kan det väl vara farligt att hamna i gangstergäng?

Hur ofta ser vi poliser här i området?

Tror ni att Oliver är beväpnad?

Vad händer egentligen om vi blir tagna av polisen?

Kan vi lita på att vi får betalt?

Tror ni att vi får rabatt på cannabis för eget bruk?

Vad ska vi använda pengarna till?

Ska vi fråga några fler om de vill vara med och jobba hos oss för en mindre summa pengar?

Hur stort område ska vi jobba i?

Var tror ni de flesta kunderna finns?

Finns det konkurrenter?

Ska vi ta betalt av kunderna?

Hur stor är risken för att vi rånas?

Skulle vi kunna förhandla upp ersättningen?

Vilken typ av mobiltelefon kommer vi att få?

Tror ni att vi skulle kunna fixa lagliga jobb istället?

Hur ska vi fira vår första betalning?

Ska vi gå och fira på McDonalds när vi har gjort upp med Oliver eller ska vi gå på ett fik?

Kan vi komma att tjäna så mycket att våra föräldrar på sikt får råd att skaffa sig en större och bättre bostad?

Diskussionen som följer på alla frågorna böljar fram och tillbaka i mer än två timmar. Sedan enas de om att säga ja till Olivers erbjudande, men att ställa en del frågor till honom innan de accepterar.

Oliver är redan på plats när de fyra killarna kommer dit. Han säger att han är nyfiken på hur de har diskuterat. De ställer några av de frågor de diskuterade igår.

De får svar på det mesta men inte allt.

När de har tackat ja till erbjudandet säger Oliver:

– Ni verkar otroligt kloka för er ålder. Era frågor visar det och att ni tar chansen att tjäna mycket pengar visar att ni både är kloka och beredda att arbeta. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för er i livet.

Han har med sig en axelväska med fyra mobiltelefoner i och delar ut dem till de fyra vännerna. Telefonerna är av lite äldre modell så killarna blir lite besvikna, men Oliver lovar att de inom kort ska få helt nya telefoner. De måste först visa att de kan klara av att sköta jobbet.

– Om vi är så kloka som du nyss sa, så borde du kunna lita på att vi klarar detta, invänder Ali.

Oliver förklarar att det finns risk för att de väcker misstankar om de direkt har för fina och dyra telefoner. Det är bättre att de först har en enkel telefon och senare byter upp sig. Han förmanar dem att försöka ha en diskret framtoning.

– För att visa er att jag tror på er klokhet, så får ni här var sin hundring så att ni kan ge er iväg och fika på ett kondis eller käka på McDonalds när vi har skiljts åt. När ni går på ett uteställe så måste ni vara väldigt noga med att inte diskutera något som har med det här jobbet att göra. Det finns alltid en risk att någon råkar höra vad ni säger. Det här är en bra mötesplats när ni vill träffas och prata om jobbet, förklarar han.

En stund senare sitter de fyra killarna på Espresso house och äter sötsaker och dricker läsk. De får verkligen anstränga sig stenhårt för att inte diskutera det de just har varit med om.

De börjar istället diskutera om skolan. Robin är den ende av dem som har lyckats riktigt bra i några ämnen.

– Det hänger nog samman med min ljusa hudfärg, tror han själv och ingen av vännerna protesterar först. Sedan undrar Yuusuf om han menar att människor med ljus hudfärg är smartare och har lättare att lära sig.

Nej, Robin försäkrar att det tror han inte alls. Istället tror han att vissa lärare har fördomar mot människor med mörk hudfärg. Han tror att det beror på att Eskilstuna är en stad där vita rika människor bor i några stadsdelar och svarta eller mörka fattiga i andra. Lärarna vet inte så mycket om hur mörka människor lever.

– Sedan har de lite rätt på det sättet att vi som har våra rötter i Somalia inte har så mycket stöd i studierna av våra föräldrar. En del av dem kan inte läsa. Få kan tala bra svenska eller någon svenska alls, säger Ahmed.

Robin får en idé. Han undrar om Ahmed, Ali och Yuusuf skulle vilja följa med honom hem och få hjälp av hans föräldrar vid några tillfällen.

– Det är snällt tänkt, men jag känner att mitt behov av hjälp från föräldrarna uppstår spontant och ofta sent på kvällen, säger Yuusuf och får stöd av Ali och Ahmed som samtidigt betonar ytterligare hur snällt det är tänkt av Robin. Han föreslår i sin tur att de kan hålla det öppet.

När Yuusuf kommer hem sitter föräldrarna framför TV-apparater och stirrar förstrött på reklam. De tar ingen större notis om honom. Efter en stund kommer de på att Lisa har varit här och frågat efter honom. Hon berättade inte vad hon ville, men frågade om de visste var Yuusuf var.

När de sa att de inte hade en aning om var han höll hus sa hon att hon skulle gå hem.

– Det är rätt sent. Var har du varit, frågar Suado.

Yuusuf förklarar lågmält att han och några kompisar har suttit och snackat om sina studier. Suado passar på att fråga om sonen har något konkret mål med sina studier:

– Skulle du hellre välja ett jobb som gav bra betalt än ett jobb som du tycker är roligt?

– Jag vill helst ha ett jobb som både är roligt och bra betalt. Varför skulle jag välja?

Suado orkar inte fortsätta den här diskussionen, så hon återgår till TV-reklamen. Hon skulle kunna tänka sig ett jobb som varken är roligt eller bra betalt, men helst meningsfullt.

Robin tänker

att det känns pinsamt att hans kompisar trodde att han bedömer dem efter hudfärgen. Han tycker att det är en rikedom att känna så många människor med rötter i andra länder. Det har hans föräldrar sagt och han är glad att ha en klok mor och en glad far som båda är fördomsfria.  

Han tänker på de släktingar han har som verkar rasistiska eller i varje fall främlingsfientliga. De tänker helt fel, tycker han. Eller tänker de alls? Ibland tycker han att de främlingsfientliga verkar sakna både hjärta och hjärna.

Vissa vuxna verkar inte riktigt kloka. Robin har blivit alltmer intresserad av politik sedan han har sett hur de vuxna behandlar hans vänner som kommit hit som flyktingar från länder där det pågår krig. Hur kan de tänka sig att skicka tillbaka människor att dö i krig?

Om han kunde hitta något politiskt parti som han litade på så skulle han gärna gå med i deras ungdomsförbund. Tyvärr har han inte hittat något parti han kan sympatisera med. Alla politiker han har sett på TV eller läst om verkar mer intresserade av makt och pengar än vårt gemensamma bästa.

Kapitel 7

Yuusuf kallas till ett allvarligt samtal

Den 18 september 2006

Under dagens första lektion kommer ett bud från rektorn. Yuusuf ska komma till rektorn för ett viktigt samtal klockan 10.00. Han blir alldeles kallsvettig.

Vad kan det handla om? Glaskrossning? Moskébrand? Snatteri? Oavsett vilken av dessa händelser som rektorn vill tala om känner sig Yuusuf säker på att det kommer att bli mycket obehagligt. Även om det skulle handla om skolarbetet har han skäl att vara mer än orolig.

Hur ska han göra? Neka till alla beskyllningar? Erkänna för att slippa ifrån ett pressande förhör så snabbt som möjligt? Rymma från skolan istället för att gå till rektorn? Vart ska han då ta vägen?

Yuusuf kan inte bestämma sig för något alternativ. När han sitter i dessa tankar ställer läraren, som heter Jonas, en fråga till honom. Han inser att han har fått en fråga, men har inte hört vad det handlar om.

– Förlåt, jag hörde inte, svarar han.

– Säg som det är att du inte lyssnade, säger Jonas irriterat.

Yuusuf svarar inte, eftersom han inte vet vad han ska svara. Han har suttit i andra tankar så länge att han inte har någon aning vad frågan kan handla om. Utan att veta varför är han också helt övertygad om att Jonas inte gillar honom.

Nu kommer Jonas fram till Yuusuf och ställer sig bredbent vid sidan av bänken. Han ser ut som han tänker säga något, men står där tyst en stund och återvänder sedan till sin kateder. Yuusuf grubblar över vad han hade tänkt säga, men kommer inte fram till något resultat. Han kanske bara ville skrämmas genom att verka hotfull?

På rektorsexpeditionen får Yuusuf vänta 25 minuter på att rektorn ska ha tid med honom. Han är jättenervös och biter ner naglarna så långt det går medan han väntar.

När rektor Lennart äntligen dyker upp infinner sig hos Yuusuf en blandad känsla av lättnad och nervositet. Lennart ber honom sitta ner i den låga besöksstolen, ser ner på honom, och spänner ögonen hårt i honom och säger:

– Jonas – din lärare – har bett mig att tala med dig. Han säger att du är en begåvad kille som skulle kunna klara dig väldigt bra om du bara ansträngde dig lite mer. Han tror att du är för lat för att bry dig om skolarbetet. Har du någon förklaring på varför du inte följer med på lektionerna och inte verkar göra läxorna heller?

Yuusuf drar en djup suck av lättnad, eftersom samtalet inte kom att handla om något av de brott han ägnat sig åt de senaste dagarna. Han hoppas att inte Lennart märker att han känner sig lättad.

– Det finns nog flera orsaker till att jag inte lyckas så bra i skolan. Ett skäl är att mina föräldrar inte kan svenska så bra, ja farsan kan knappast ens läsa. Därför kan de inte hjälpa mig med skolarbetet. Ett annat skäl är att Jonas sällan bryr sig om oss elever med mörk hudfärg. Han talar mest till de infödda svenskarna och då tappar vi invandrare intresset, säger han.     

Lennart vill veta om Yuusuf anklagar Johan för rasism. Nej, det gör han inte. Han tror bara att Jonas är ovan vid att umgås med människor från andra länder än Sverige och kanske några i övriga Europas. Han verkar känna sig obekväm när han inte förstår hur de nya svenskarna tänker.               

– Jonas är en duktig lärare, men inte någon psykolog. Du kan inte förvänta dig att han ska förstå hur alla människor tänker. Har du någon idé om hur ni skulle kunna få bättre kontakt? Eller har du någon annan idé om vad som skulle kunna få dig att lägga ner mer tid och energi på skolarbetet, säger Lennart.

Yuusuf tycker inte att det är hans jobb att vara pedagog, så han föreslår Lennart att han ska skicka Jonas på vidareutbildning för att kunna förstå alla elever, oavsett bakgrund.

Lennart blir sur.

– Ni invandrare kostar redan samhället så mycket pengar. Ni kan inte komma med ännu mer krav, som kostar pengar för Eskilstuna kommun. Det är du som måste skärpa dig och anstränga dig mer, fräser han.

Yuusuf hugger tillbaka:

– Jag gör redan mitt bästa. Och det där att vi invandrare kostar samhället så mycket pengar är både orättvist och osakligt. Vi bidrar mycket också. En klasskompis har berättat att hälften av alla bagare i Sverige är invandrare. Utan dem skulle Sverige få brist på bröd. Nästan hälften av alla bussförare är också från andra länder. Utan dem skulle många svenskar ha svårt att ta sig till jobbet varje morgon. En tredjedel av all vårdpersonal är också invandrade. Utan dem skulle hälsan försämras hos många människor i Sverige. Vad skulle ni göra utan oss?

Nu tröttnar Lennart på att få mothugg och säger åt Yuusuf att gå tillbaka till sitt klassrum. Innan han har hunnit till dörren ropar rektorn tillbaka honom. Han har kommit på att han glömt skicka med ett brev hem till Yuusufs föräldrar. Han vi ha ett svar från dem innan veckan är slut.

På lunchrasten är Ali, Lisa och flera andra kamrater nyfikna på vad rektorn hade att säga till Yusuuf. Han berättar att han anklagats för att vara lat.

– Det tycker jag är orättvist. Jag tycker att du har lärt dig mer än jag under alla de år som vi har gått i samma klass. Ofta blir jag uppmuntrad att vara flitigare när jag ser hur hårt du jobbar fast du inte har det stöd du förtjänar, säger Lisa.

Yuusuf känner sig lite varm inombords och har lust att krama Lisa, men han avstår. Han är rädd att reta upp de många infödda svenska grabbar som är avundsjuka på att Lisa och han är så goda vänner.

Ali blir jättearg både på Lennart och Jonas.

– De är jävla rasister, som tycker att vi är lata bara för att vi har mörk hy, säger han.

Lite oväntat tar Yuusuf dem i försvar och hävdar att de bara är lite korkade. Han har noterat att både Jonas och Lennart stirrar på brösten och baken på Miriam, en väldigt vacker mörkhyad lärarinna med rötterna i Uganda. De verkar gilla henne för de fjäskar för henne på olika sätt också. I hennes närhet verkar de verkligen inte rasistiska.

Ali tror att inte att de är intresserade av henne som människa utan att de bara är sugna på att ha sex med henne. Lisa instämmer i den tanken.

Senare på eftermiddagen ber Jonas att Yuusuf stannar kvar i klassrummet när de andra eleverna går ut på dagens sista rast. Jonas verkar surare än vanligt och Yuusuf anar ett efterspel orsakat av samtalet med Lennart.

Det stämmer. Han far ut med en rad anklagelser:

– Det du sa till Lennart om att jag behandlar elever olika på grund av deras hudfärg är helt fel. Du måste sluta ljuga. Jag bedömer alla elever efter hur de presterar. Så om du tycker att jag är kritisk mot dig så beror det på att du är så lat och ointresserad av dina studier. Det har absolut inget att göra med din hudfärg. Du måste helt enkelt skärpa dig.

– Hur ska jag göra det, frågar Yuusuf.

Jonas svarar på ett sätt som Yuusuf uppfattar som ovänligt:

– Genom att sluta vara så lat. Genom att utnyttja din stora hjärna. Genom att läsa på mer hemma. Genom att lyssna på lektionerna och ställa frågor om du inte förstår något. Se till att kunna det du ska helt enkelt. Lägg mindre tid på sådant som är oviktigt och mer tid på dina studier.

Yuusuf tycker inte att det finns någon anledning att fortsätta denna fruktlösa diskussion, så han går därifrån utan att säga hej då till Jonas.

På vägen hem går Yuusuf och grubblar hur han kan förändra sig och vända sitt misslyckande i skolan till en framgång. Han tycker inte att han är lat. Tvärtom känner han sig energisk, men kanske använder han sin energi på fel sätt?

Det är lätt att skylla på andra som Jonas och Lennart, men Yuusuf förstår om något ska kunna förändras så måste han själv ta itu med sin egen tillvaro. Annars kommer allt att fortsätta precis som förut.

Han inser att han inte är tillräckligt koncentrerad på skolarbetet. Det finns så mycket annat som intresserar honom mer och som blandar upp hans tankar på skolarbetet. Hur ska han kunna rensa bort andra tankar när han håller på med skolarbetet?

Föräldrarna förmår inte att stötta honom. Frågan är hur han ska kunna få dem att ta en mer aktiv del av hans studier. Han vet att språket är ett hinder, så ett första steg skulle kanske kunna vara att försöka lära dem bättre svenska. Även om hans eget svenska ordförråd också är lite begränsat låter hans egen svenska som det brukar låta här i gnällbältet, så han skulle kunna ge dem hjälp att känna sig som Eskilstunabor. Han inser att föräldrarnas kunskaper i många ämnen inte är i närheten av vad som krävs på mellanstadiet, men de skulle kunna resonera sig fram till större kunskaper på en rad områden om de ansträngde sig. Första steget skulle kunna vara att ta upp en diskussion om hur de kan stötta varandra för att lyckas bättre i det svenska samhället.

Han hoppas verkligen att faderns praktikjobb kommer lär honom mycket mer om det svenska samhället.

När han kommer hem tar han upp den här diskussionen med föräldrarna. Han ger dem brevet som han har fått från Lennart till dem. De förstår först inte vad han menar. Han försöker förklara gång på gång och till slut verkar det som Mohamed har fattat något och förklarar för Suado.

– Yuusufs lärare klarar inte av sitt jobb och vill att vi ska sköta en del av det, säger han.

Suado svarar:

– Jag talade lite med en svenskfödd grannfru som bor längst ner i vår trappuppgång. Hon var väldigt upprörd över att lärarna kräver mer och mer av föräldrarna. De har bra betalt för att ta hand om våra barn och borde inte kräva att vi sköter deras jobb gratis.

Yuusuf protesterar:

– Det är inte lärarna som vill ha hjälp utan jag, er son. Ni måste väl förstå att ni har mycket mer tid att diskutera med mig än vad lärarna har. De har så många elever att dela sin tid emellan, så jag kan inte förvänta mig att de ska jobba dygnet runt för att lära oss allt som vi behöver kunna.

Diskussionen fortsätter. Argumenten upprepas gång på gång och föräldrarna börjar se trötta och stötta ut. Yuusuf är rädd att de ska avsluta samtalet eftersom de tycker att det är naturligt att de bestämmer över sin son.

– Fattar ni inte att ni kan lära er en del genom att vi diskuterar det som jag förväntas lära mig i skolan. Även om ni är dåliga på att läsa och skriva, så kan ni lära er mer av det svenska språket och mer om det svenska samhället genom att prata med mer med mig på svenska om det vi talar om i skolan. Det skulle troligen öka era chanser att få ett riktigt jobb, säger han.

Suado säger sig inte vara så intresserad av att få ett jobb. Hon tror inte att hon skulle få så mycket betalt att det skulle löna sig. Mohammed är lite missmodig efter den första svåra dagen på sin praktikplats.

Mohammed säger också att han förväntar sig att hans fru stannar inne och tar hand om hushållet. Han vill inte att hans fru ska ut på en arbetsplats och träffa andra män.

Suado kommenterar inte det, men Yuusuf protesterar irriterat:

– När ni envisas att tänka i gammaldags somaliska banor förstår jag inte varför ni vill bo här i Sverige. Varför flyttar ni inte tillbaka till ert hemland?

Den kommentaren retar Mohammed mer än Yuusuf hade kunnat ana?

Han skriker att det borde vara självklart att förstå att inga andra än krigare vill bo i ett land, där människor dödas så gott som dagligen och där blod och våld och död drabbar nästan alla familjer.

– Skulle du vilja att vi dödas, frågar Mohamed.

– Nej, självklart inte, men alla som bor i Somalia dödas väl inte. Många människor lever och har det bra i Somalia, säger Yuusuf.

– Tillräckligt många dödas för att det ska vara mycket farligare att bo där än här, svarar Mohammed.

Yuusuf tänker

att mentalt bor hans föräldrar kvar i Somalia efter alla dessa år i Sverige. Han skulle vara glad om de istället var mer närvarande i det svenska samhället, men han orkar inte fortsätta med den här diskussionen.

Samtidigt som han irriterar sig på sina föräldrar tycker han synd om dem för att de inte verkar ha varken vilja eller resurser att anpassa sig till svenska förhållanden.

Han funderar på vad – förutom Mohameds praktikplats – som skulle kunna få dem att närma sig det svenska samhället, Kanske om svenskarna var bättre på att välkomna dem så skulle det gå bättre?

Nej, han vill inte skylla på andra.

Plötsligt kommer han på att Suado har berättat att hon är bra på matematik, att hon har varit matematiklärare i ungdomen i Somalia, något som hon sällan talar om. Det skulle väl kunna vara en möjlighet för henne att ta sig ut i arbetslivet.

Framför allt borde hon kunna använda sina erfarenheter som lärare i Somalia till att bidra till hans matematikkunskaper. Han misstänker att det är hans far som inte vill att modern ska visa sig vara duktigare än han.

Han vet att det finns andra somaliska föräldrar som är värre, men han tror också att det är en nackdel att de hänger kvar i sin muslimska tro. De litar på att en gud som inte finns ska fixa saker som de borde fixa själva.

Kapitel 6

Röklukt över hela stolta staden

Den 13 september 2006

När Yuusuf träffar Ali utanför moskén klockan två på natten duggregnar det lite. De enas att det är bra för de vill verkligen inte att branden ska sprida sig till hyreshusen bredvid. Så de hoppas att duggregnet bidrar till att stoppa spridningen.

Ali slår sönder en fönsterruta med armbågen och öppnar fönstret. Medan Yuusuf håller vakt tar Ali fram tre trasor, häller tändvätska över dem och tänder på. När de har flammat upp kastar han in dem åt olika håll. De hoppas att elden tar sig, att ingen har sett dem och de springer snabbt tills de har kommit några kvarter bort från moskén.

När de sedan går snabbt hemåt diskuterar de vad som kan hända om någon har sett dem och de skulle åka fast för skadegörelse eller mordbrand.

– Jag har hört att barn aldrig hamnar i fängelse. Däremot kan vi tas från våra föräldrar, eftersom de inte har klarat av att hålla ordning på oss. Det behöver kanske inte vara någon nackdel. Det kanske vore bra att hamna i en annan familj med mer pengar, säger Yuusuf. Han gillar sina föräldrar, men är trött på att de alltid har ont om pengar.

Ali hör hört att den som bränner ner en skola eller något annat kan bli tvingade att betala vad det kostar att bygga upp en ny skola eller vad det är som de nu har bränt ner. De hade ju den diskussionen i samband med att de krossade fönstren till matsalen i skolan.

­ Han inser det självklara att ingen av deras föräldrar kommer ha råd att bekosta uppbyggnaden av en ny skola.

– Tänk om de istället kommer att kräva pengarna av oss när vi blir vuxna. Då kommer våra liv vara förstörda, säger Yuusuf lite ångerfylld.

Ali föreslår att de i så fall flyttar till något annat land. De hoppas att kriget i Somalia är slut när de har blivit vuxna.

De båda 11-åringar enas om att det nu kanske ändå är bättre att sluta ägna sig åt skadegörelse och börja stjäla istället som en protest mot att livet är så orättvist.

När Yuusuf vaknar nästa morgon känner han att det luktar eldsvåda. Han blir rädd och rusar ut i köket, där Mohamed och Suado redan sitter och äter frukost. Mohamed har slagit på Sveriges radio P4, där en reporter just berättar om en brand i de centrala delarna av Eskilstuna.

”Jag står just nu utanför den inte helt nedbrunna moskén i Nyfors. Brandmännen har fått elden under kontroll. Det är ingen risk för att branden sprids till någon angränsande byggnad. Däremot är moskén totalförstörd och den muslimska församlingen står nu helt utan samlingslokal.

På grund av att vinden flera gånger har ändrat riktning känns röklukten nu över hela Eskilstuna. Det finns dock ingen anledning till oro eller att hålla sig inomhus, enligt en av våra källor på Räddningstjänsten, en presstalesperson.

Polisen på plats säger att det inte finns någon eller några misstänkta för att ha anlagt branden. De är dock tämligen säkra på att branden är anlagd. Enligt en polis jag talat med så kommer de att söka gärningsmännen både bland högerextrema muslimhatare och andra muslimska falanger.

Vi återkommer när vi vet mer om gärningsmännen och om var muslimerna kan samlas till fredagsbön innan moskén är återuppbyggd.

Jan Andersson för Sveriges Radio på plats i Eskilstuna.”

Mohamed börjar ilsket tala om att han tror att det är de hatande högerextrema som ligger bakom all förföljelse av muslimer i Sverige. Han tror inte att interna motsättningar mellan olika riktningar av islam kan ta sig sådana här uttryck.

Yuusuf är lite förvånad att hans far har förstått så mycket av reportaget på svenska, men tycker sig veta betydligt bättre. Det tycker han dels eftersom han vet vem som ligger bakom den här branden, dels eftersom han har hört om svåra motsättningar mellan humanistiska och våldsbenägna muslimer.

Han väljer dock att inte säga något, eftersom han är rädd att avslöja sig. Ali och han har varit överens om att de ska avhålla sig från alla diskussion som kan uppstå med anledning av branden. De är inte säkra på att de kan undvika att avslöja sig, särskilt om diskussionen blir upprörd.

– Det är konstigt att svenskar kan vara så olika. Det finns en del svenskar som är jättesnälla och hjälper oss flyktingar på olika sätt. Dem har jag aldrig träffat, bara hört talas om. Sedan finns det kanske lika många som hatar oss. Tyvärr har jag träffat många sådana. Jag har funderat jättemycket på hur de kan bli lika onda som islamisterna i Somalia, som har drabbats av fattigdom och svält. De svenska män som hatar invandrare svälter väl knappast. Troligen är de bara dumma i huvudet, mässar Mohamed.

Yuusuf tänker att inget är någon bra ursäkt för att ägna sig åt islamism, men han biter ihop. Nu inser han att klockan är mycket och han skyndar sig till skolan.

På väg in i skolan stöter han ihop med Ali, men som de har gjort upp säger de bara hej till varandra.

Första rasten samlas alla pojkar med muslimska föräldrar i en grupp på skolgården. Yuusuf anar att deras samtalsämne är moskébranden. Han har sett hur Ali har gått på toaletten. Troligen tänker han tillbringa hela rasten där.

Yuusuf går istället bort till ett gäng flickor med muslimska föräldrar och hoppas att de pratar om något annat. Det gör de också till att börja med. De pratar om nästa veckors skrivningar. Nästan alla har ambitionen att bli bäst. Han beundrar tjejerna för att de klarar sig så bra i skolan. Ibland tänker han att det vore trevligt att vara mer lik dem än de bråkiga killarna. Nu passar han på att fråga hur de kan klara sig så bra på alla prov.

En flicka som heter Istarlin svarar honom:

– Det beror på att vi lägger mycket mer tid än våra bröder på att plugga. Du vet väl att vi inte får gå ut på kvällarna som våra bröder. Jag tycker illa om att vi behandlas olika, men det är ju bra att vi klarar oss bra i skolan. Jag tycker att det är konstigt att våra föräldrar inte fattar hur de skulle kunna få bröderna att klara sig bättre genom att hindra dem från att gå ut och ställa till jävelskap på kvällarna.

En annan flicka har en förklaring på att föräldrarna släpper ut killarna på kvällarna. Hon tror att det hänger samman med att de är så trångbodda. Om bröderna skulle tvingas vara hemma på kvällarna skulle de sannolikt överrösta de konstiga arabiska TV-program som föräldrarna hänger framför.

– Intressant, säger Yuusuf. Jag kanske ska passa på att vara hemma och plugga på kvällarna innan mina syskon kommer hit från Somalia – om de skulle göra det.

Flera flickor uppmuntrar honom till att vara hemma och plugga mer. De är alla helt övertygade om att han och andra somaliska killar kommer att bli lyckligare om han ägnar mer tid åt studierna och mindre åt dumheter.

– Jag är inte ute och håller inte på med dumheter. På kvällarna har jag det skittråkigt. Mina föräldrar vill att jag ska sitta med dem och se på trista TV-program, säger Yuusuf.

På väg hem från skolan tar Yusuuf och Ali sällskap efter att ha undvikt varandra hela dagen.

De berättar för varandra vad de har hört om branden i moskén och känner sig nöjda med att det nu inte finns något ställe dit deras föräldrar kan gå och bli strängare. Ännu mer nöjda är de just idag eftersom det inte verkar som om de har lämnat några spår efter sig som har gjort att polisen har misstänkt just dem.

– Detta bör nog ändå vara det sista brottet vi ägnade oss åt som inte ger oss mer pengar, tycker Yuusuf och Ali håller med.

De börjar diskutera hus de ska tjäna pengar för att kunna göra roliga saker. Rån kanske kan ge mer pengar än vanliga stölder. De tror i alla fall att rån är mer riskabelt att ägna sig åt, både för rånaren och den rånade. De tror att det enklaste är att börja öva upp sig genom att snatta godis i liten skala på Ica och Lidl.

De styr stegen mot Ica. De turas om att hålla vakt och stoppa kalsongerna fulla med chokladkakor och smågodis. På väg ut till kassorna ser de till att jackorna döljer det som putar ut från byxorna. Utan problem tar de sig ut genom kassorna.

När de kommer ut blir plötsligt Yuusuf orolig:

– Tänk om de har videokameror som övervakar godisdisken inne på Ica. Då ligger vi illa till, säger han.

Ali berättar att han faktiskt hade tänkt tanken och sett sig om innan de började plocka på sig godis. Han kunde inte upptäcka någon videokamera, så han är inte orolig.

På vägen hem går de upp i en skogsdunge och plockar upp chokladkakorna ur byxorna. De sätter sig ner och äter upp hälften. Resten lägger de ner i skolväskorna för att äta nästa dag.

De funderar på hur de ska kunna utveckla stölderna till något mer värdefullt än godis. Att stjäla mobiltelefoner är en tanke, men de har hört att det krävs koder för att kunna använda telefoner. Vad skulle du mer kunna stjäla utan att föräldrarna märker det?

De funderar på att stjäla sig cyklar för att snabbare kunna ta sig både till skolan och till andra platser.

– Det bästa är nog att välja väldigt vanliga cyklar, så ingen märker att vi kommer på deras cykel. Vet du förresten vad som händer om vi åker fast, när vi är så här unga. Vi lär väl inte hamna i fängelset, säger Yuusuf.

Det har inte Ali någon aning om även om de har diskuterat den här frågan vid flera tidigare tillfällen. Däremot är han skeptisk till att bara stjäla vardagliga cyklar. Han skulle hellre vilja cykla omkring på en tuff mountainbike.

Ali känner Hassan, en irakisk kille som både stjäl och säljer cyklar. Han ska diskret försöka lära sig lite praktiska saker om livet som cykeltjuv av den kompisen. Troligen vet han också en del om vad som händer om de skulle åka fast. Ali vet att Hassan vid något tillfälle tagits av polisen, som konfiskerat alla hans stulna cyklar. Något annat straff fick han inte.

De enas om att tänka mer på detta och skiljs åt för att gå hem var och en till sig.

När Yuusuf kommer hem dukar hans mamma fram en lite läckrare kvällsmat än vanligt. Hon har varit på en butik som säljer baklava, söta arabiska bakelser. Mohamed förklarar att de firar att han nu har fått en praktikplats på ett lager i utkanten av staden.

– Om jag lyckas så finns det goda chanser att jag får ett riktigt jobb. Jag börjar redan i morgon bitti så jag behöver stiga upp tidigt, säger den glädjestrålande Mohamed.

Yuusuf gratulerar honom och hoppas verkligen att hans far får ett riktigt jobb, så att deras liv blir mindre fattigt. Detta kan bli början på ett nytt liv för hela familjen. Ett liv med mer pengar skulle göra allting annorlunda, tror han.

Han har dock kamrater vars föräldrar fått praktikplatser, men aldrig något riktigt jobb. Andra har fått jobb, men utnyttjats och tvingats jobba jättemycket för en usel lön. Det berättar han inte för föräldrarna för att inte förstöra den goda stämningen.

– Hur ska du ta dig ända dit så tidigt på morgonen. Har du kollat hur bussarna går, frågar Yuusuf. Lite överraskande berättar Mohamed att han fått låna en cykel av företaget som han ska jobba hos.

– Kunde du inte fått lånat en kamel istället, säger modern lite skämtsamt.

De fortsätter att äta små söta bakelser och dricka sött kaffe med god aptit. Plötsligt blir Yuusuf illamående och måste rusa till toaletten för att kräkas. Han inser att även om han ofta äter mycket sött har han fått en överdos nu. Kallsvettig går han vägen över köket och berättar att han behöver gå och lägga sig. Kortfattat önskar han fadern lycka till.

Han slänger sig på sängen och somnar med kläderna på.

Mohammed tänker

att han också måste gå och lägga sig för att sova om han ska orka stiga upp tidigt imorgon bitti. Samtidigt som han är glad för att ha fått denna chans, så är han väldigt orolig för hur han ska klara sig. Han har inte arbetat en enda dag sedan han kom till Sverige, så det kan bli en svår omställning. Han är medveten om att svenskar har ett annat förhållande till att passa tider än somalier, men känner sig fast besluten att leka svensk och komma i tid varje dag.

Han inser att detta inte är något drömjobb, men att det kan ändå bli ett rejält uppsving för hela familjens tillvaro.

Mohammed tänker också lite på Yuusuf. På något sätt tycker att deras kontakt har blivit sämre det senaste året. Han vet allt mindre vad sonen tänker och gör. Även om han inte läser svenska tidningar eller lyssnar på svensk radio vet han att somaliska pojkar ofta ägnar sig åt brottslighet i svenska förorter. En del av dem – men långt ifrån alla – stjäl, knarkar, bränner bilar och rånar. Han hoppas verkligen inte att Yuusuf är på väg in på den brottsliga banan.  

Vad skulle han göra om han får veta att Yuusuf ägnar sig åt brott? Det vet han inte just nu, men han tänker att han borde lägga upp en plan för att förebygga brottslighet hos sonen.