Kapitel 5

Sambandet mellan grismat och glaskross

Den 12 september 2006

När Yuusuf och Ali kommer in i skolbespisningen för att äta dagens lunch upptäcker de att dagens rätt är bruna bönor med fläsk. Även om de själva inte bryr sig så mycket om islam inser de att deras föräldrar kommer bli jättearga om de får reda på att de har ätit griskött.

Ali säger till en av tanterna som jobbar i bespisningen att han inte få äta griskött för sina föräldrar. Han vill ha något alternativ. Yuusuf instämmer.

– Om det är så måste era föräldrar komma in med en ansökan om att få någon alternativ mat. Ni kan inte komma samma dag och bara be om något annat. Nu får ni äta det som står på bordet eller avstå från mat, svarar tanten.

Ali och Yuusuf försäkrar att de är jättehungriga och om de skulle äta gris är risken stor att de får ett rejält kok stryk om föräldrarna får reda på det.

Tanten frågar om inte föräldrarna vet att det är förbjudet att slå sina barn i Sverige. Om hon hör talas om att detta har hänt kommer hon anmäla föräldrarna till polisen.

– Våra föräldrar kan knappast svenska, de har inga jobb och sitter mest hemma i lägenhet. De vet väldigt lite om vilka lagar som finns i Sverige, säger Yuusuf.

– Vi blir inte mätta av att du anmäler våra föräldrar till polisen. Fattar du inte att vi är jättehungriga. Du är väl kokerska, inte polisspion, säger Ali trotsigt.

Mattanten säger att om de är så hungriga och inte vill äta den mat som bjuds här, så får de väl gå och köpa något att äta på Ica eller Lidl. Hon påpekar också att hon inte är någon polisspion utan vill vara rättskaffens medborgare som är mot allt våld.

Killarna säger att de inte har några pengar, så de har ingen chans att äta sig mätta om skolan bara erbjuder grismat. Alternativet är att vara hungriga resten av dagen och de har hört av sin lärare att de inte lär sig så bra på eftermiddagen om de inte äter ordentligt på skollunchen.

– Ni får säga till era föräldrar att komma redan imorgon in med en begäran om grisfri mat för att slippa det i fortsättningen, säger mattanten.

Ali och Yuusuf vänder ryggen åt henne och går därifrån. De känner sig både arga och besvikna på att de som bestämmer på skolan inte har fattat att många av eleverna inte får äta gris för föräldrarna.

Nästa rast samlar Ali och Yuusuf ihop ett gäng på åtta söner till muslimska föräldrar. De berättar vad som hänt i matsalen. Alla killarna ser arga ut.

De andra killarna har hoppat över lunchen, men först inte reagerat så starkt som Yuusuf och Ali.

– Vad ska vi göra, undrar Yuusuf.

– Vi skulle väl kunna spöa upp kärringen, föreslår Hassan, vars föräldrar kommer från Irak. Hassan går i årskurs fyra och är känd som en av skolans absolut värsta bråkstakar.

Nej, det vill inte Yuusuf. Han tror att tanten bara följer skolans regler, så han tycker att om de ska hämnas så är det på skolan och inte någon tant som bara följer skolans regler.

– Ja, vi bränner ner skolan i natt, föreslår Hassan.

Yuusuf blir åter den förnuftige i gänget. Han känner sig nästan som vuxen.

– Jag har hört talas om killar som har bränt ner skolor och köpcentrum. Det har slutat med att de har blivit tvungna att betala vad de nya husen har kostat att bygga. Det betyder att de kommer ha väldigt ont om pengar resten av sitt liv. De kommer aldrig ha råd att göra något kul, säger han.

En annan kille från Irak har en annan idé. Han föreslår att de går hit i natt och slår sönder fönstren till matsalen. Om de skulle åka fast och få betala fönstren blir det inte alls så dyrt som att bygga upp en helt nedbrunnen skola.

Den idén väcker bifall hos alla killarna. De bestämmer att träffas vid midnatt utanför skolan. En diskussion bryter ut om vad de ska ha för verktyg för att slå sönder fönstren. Efter en stund enas de om att ta med sig några stenar var på vägen hit i natt.

Yuusuf försäkrar sig om att föräldrarna sover. Tyst stänger han ytterdörren och springer iväg mot skolan. Han hittar två stora stenar och tar en i varje hand.

När han kommer fram är han först på plats. Strax kommer några killar med irakiska föräldrar och en kille med bosniska föräldrar. Ali och två till somaliska vänner syns inte till. De som är där väntar på de sena killarna.  

När de äntligen dyker upp efter en halvtimme är framför allt de irakiska grabbarna riktigt irriterade.

– Hade vi bestämt att vi skulle komma hit vid midnatt somalisk tid, säger Hassan.

Ali blir sur och undrar om Hassan tror att han är rektor eller om han vill bli rektor eller polis.

Yuusuf går in som medlare för att åter vara den vuxne som ser till att fullfölja planerna.

– Det är väl bättre att vi gör det vi är här för nu direkt än att vi står och bråkar om hur mycket klockan är. Har alla med sig minst två stenar, undrar han.

Ja, det har alla. De går bort till byggnaden där matbespisningen finns och kastar snabbt stenar genom alla fönster. Sedan bestämmer de sig för att genast sprida sig i alla väderssträck för att väcka mindre uppmärksamhet om det skulle komma någon nattvandrare.

När Yuusuf kommer till skolan dagen efter står det en polisbil vid ingången. Han blir lite nervös.

Redan under första lektionen knackar det på dörren till klassrummet och en uniformerad polis kommer in. Han börjar genast ställa en rad frågor.

– Är det någon som vet något om de sönderslagna fönstren på matsalen? Vet ni om någon är särskilt arg på personalen i matsalen? Har ni sett någon som har samlat på stenar?

Inget av barnen säger något. Polisen är misstrogen men testar ett alternativ:

– Om någon av er kommer på något viktigt att berätta, så kan ni komma till mig på nästa rast. Jag kommer att stå utanför matsalen, berättar han.

Han säger också att det kan bli aktuellt att ta fingeravtryck på alla eleverna för att jämföra med avtrycken på stenarna som har kastats in genom rutorna.

Yuusuf blir nervös att någon ska berätta om att Ali och han vägrade äta av grisen dagen innan. Hotet om fingeravtryck bekymrar honom inte. Han och alla de andra hade handskar på sig när de samlade in och kastade stenarna. Det hade de lärt sig av några deckare som de hade sett på TV.

Läraren berättar att det inte blir någon mat idag och inte imorgon heller, eftersom matbespisningen är stängd idag för att de ska städa upp bland glasskärvorna inomhus och sätta i nya glasrutor.

Strax före lunch berättar läraren att det kommer att serveras smörgåsar i klassrummen istället för den varma lunchen. När mackorna kommer upptäcker Yuusuf att det är skinkmackor. Han tar en för att inte väcka misstankar, pillar diskret bort skinkan och äter upp resten.

Grabbarna som var med i natt har bestämt sig för att inte tala med varandra de närmaste dagarna så att ingen ska misstänka att de är ett gäng.

Ingenting mer viktigt händer sedan under skoldagen, så Yuusuf andas ut. En stund senare inser han att han har varit ovanligt tyst hela dagen och blir orolig att det ska väcka misstankar.

Näst sista lektionen ställer han därför flera frågor som hör till ämnet.

Sista rasten går han fram till Lisa, som han hängde mycket med de första skolåren, men inte så mycket numera. Han har hånats av de invandrade grabbarna för att han umgicks med en svennetjej och hotats av killarna med svenska föräldrar. Flera av dem har varit förälskade i den lilla söta Lisa.

Nu frågar han henne om hon har hört något nytt om de krossade glasrutorna, men det har hon inte.

De börjar istället prata om vad de ska göra till helgen. Lisa tycker att de vore kul om de kunde hitta på något tillsammans och Yuusuf nappar tacksamt.

Lisa föreslår att de ska gå på bio. Hon förstår att hans föräldrar kanske inte har så mycket pengar, så hon erbjuder sig att bjuda honom. Yuusuf tycker att det känns pinsamt att inte ha några pengar, men han tackar ändå glatt ja. 

När han kommer hem till föräldrarna visar det sig att de har hört talas om skadegörelsen på skolan. Det är några grannar från Somalia som kan bättre svenska och har hört om glaskrossningen på lokalradion.        

Lite misstänksamt frågar de vad Yuusuf vet om det hela. Han berättar vad som har sagts under dagen av poliser och lärare. Föräldrarna låter sig nöjas med det svaret och ställer inte några följdfrågor. Yuusuf känner sig lättad av att båda hans föräldrar tycks lita på honom.

Tidigt på kvällen ber föräldrarna Yuusuf att gå ner till Ica och köpa lite frukostmat. Det gör han gärna eftersom han känner sig rastlöst här hemma.

När han är på väg ut från butiken stöter han ihop med Ali, som också är här och köper frukostmat till familjen. De enas tyst om att de kan känna sig nöjda med nattens aktion.

De funderar över vad de mer kan protestera mot på ett handgripligt sätt.

– Jag skulle vilja protestera mot den makt som kommer från moskén. Den får våra föräldrar att förtrycka oss. Vi måste följa en massa konstiga regler bara för att en gammal gubbe i moskén säger så. Ännu värre är det för tjejerna, som måste klä sig alldeles för varmt. Vi skulle troligen vara mycket lyckligare om vi slapp bry oss om gamla gubbars tolkningar av en gammal bok som verkar bestå mest av lögner, säger Ali.

– Där sa du ett sant ord. Det var egentligen onödigt att protestera mot grisköttet i skolan. Det vore nog bättre att bränna ner moskén, så vi får äta griskött om vi tycker att det är gott, tycker Yuusuf.

De enas om att försöka göra det ikväll och de är också eniga om att inte blanda in fler för att slippa riskera att någon skvallrar. Innan de skiljs åt bestämmer de att ses utanför moskén i Nyfors i natt och att ha med tändstickor och tändvätska.

– Hur får vi tag på tändvätska, undrar Yuusuf.

– Det har vi hemma. Farsan använder det när han grillar på balkongen. Så det fixar jag. Det behövs nog inte så mycket så att farsan märker det, säger Ali.

När Yuusuf kommer hem undrar föräldrarna varför det har tagit så långt tid att handla så lite. Han har lärt sig att undvika lögner för det är lätt att trassla in sig. Så han berättar sanningen att han träffade sin vän Ali och de stod och pratade en lång stund om skolan och en del annat.

– Har du inga fler kompisar än Ali i skolan numera, undrar Suado.

Jo, Yuusef försäkrar att han pratar med många andra på rasterna, men mest barn med rötter i andra länder än Sverige. Han berättar också att han har bestämt med Lisa att de ska gå på bio tillsammans om några dagar.

Suado gläder sig åt att han ska träffa Lisa igen, men är lite skeptiskt till filmer i största allmänhet. Hon vill vara säker på att de inte ska se någon film med nakna kvinnor.

Yuusef försäkrar att det inte är aktuellt. Han är rätt säker på att både Lisa och han skulle bli generade av att se en sådan film tillsammans.

– Dessutom är det väl så att vi måste vara 15 år för att få se en sådan film eller en film med mycket våld. Är du inte bekymrad för att vi kanske kommer att se en krigsfilm, trots att farsan och du drabbats så hårt av kriget i Somalia. Kärlek måste väl vara bättre än våld, säger han.

– Kärlek kräver inte nakenhet. Kanske kan krigsfilmer lära dig hur vedervärdigt våld är. Sedan är inte våldsfilmerna så verkliga. Hjältarna verkar tåla hur mycket våld som helst utan att ta så mycket skada, säger modern.

Yuusuf är förvånad över att hon vet så mycket om filmer som han trodde att hon aldrig hade sett.

Yuusuf tänker

att det ändå skulle vara spännande att se en film med nakna kvinnor. Han har svårt att förstå varför det är så farligt att vara lättklädd. Det är väl ganska bekvämt om det är varmt.

Att vara nyfiken på hur kvinnor ser ut under kläderna tycker han är naturligt. Han skulle verkligen vilja se hur både Lisa och hennes mamma Malin ser ut under kläderna, även om han aldrig skulle erkänna det, vare sig för dem eller för sina föräldrar. Ibland undrar han om svenska kvinnor ser helt annorlunda ut nakna än somaliska kvinnor – även bortsett från hudfärgen.

Kommer jag få se fler nakna kvinnor när vi har bränt ner moskén, tänker han.

Han börjar tveka när det gäller att bränna ner moskén. Hans övertygelse att religionerna är ett sätt att förtrycka folk överger inte honom, men han kan inte låta bli att vara rädd för vad som kommer att hända om han blir upptäckt.

Vilket skulle vara värst? Om polisen upptäcker dem och de tas från föräldrarna? Eller om imamen upptäcker dem och beordrar ut ilskna muslimer för att hämnas? Han vill inte att någondera ska hända, men vid närmare eftertanke känner han sig säker på att inte bli upptäckt. Han kommer att vara försiktig.

Apropå försiktig så funderar han en kort stund också över riskerna att bränna sig på händerna.

Han bestämmer sig för att i alla fall fullfölja planerna mot moskén.