Kapitel 1

Varför är kantarellerna blodiga?

Den 19 september 2019

– Farmor, farmor! Det är blod på kantarellerna. Varför är det blod på kantarellerna?

Lille sjuårige Sven skriker högt till sin farmor Sara, som befinner sig 20 meter bort i den vackra sörmländska tallskogen. De har varit ute i över en timme och letat utan att hitta någon svamp som de känner igen och vågar plocka.

Nu skyndar Sara bort till barnbarnet Sven och ser direkt att det är ganska mycket blod på de få kantareller som han har hittat och även en hel del i mossan bredvid.

– Ska vi plocka dem ändå, undrar lille Sven med lätt darrande stämma.

Innan Sara hunnit svara dyker Svens elvaåriga storasyster Elsa upp. Hon har varit 50 meter bort och letat efter både svamp och lingon. Nu tvekar hon inte ett ögonblick:

– Självklart kan vi inte plocka dem. Du vet väl hur äckligt det är med blodpudding.

– Kan vi inte skölja av dem när vi kommer hem, undrar Sven, som är stolt över att ha hittat de första svamparna och vill att de ska komma till användning.

Sara som har läst för många deckare i sitt liv förklarar för Sven och Elsa att de måste ta reda på varför det är så mycket blod på de här kantarellerna och i mossan. Hon har flera teorier.

Ett mord kanske har begåtts här. Eller blodet kanske kommer från ett rådjur eller vildsvin som skadskjutits av någon jägare. Det kanske är en scout som har täljt snett och skadat sig i handen. En sorglig möjlighet är att en argsint man tappat tålamodet och har slagit sin fru i ansiktet.

– Hur som helst bör vi genast ta reda på vad som har hänt, säger Sara.

Hon och barnen bestämmer sig för att sprida sig i olika riktningar för att se om de hittar några fler blodfläckar. De är överens om att inte gå mer än 200 meter innan de ropar på varandra igen.

Efter bara någon minut ropar Elsa högt. Sara och Sven ser henne bakom några tallar och springer snabbt bort till henne. Hon pekar på några blodstänk i mossan.

– Nu vet vi i vilken riktning vi ska fortsätta att leta. Följ med, säger Elsa och går raskt vidare med lillebror och farmor i släptåg en bit efter.

På flera ställen ser de blodfläckar, av olika storlekar. Sara, som är medicinskt kunnig, noterar att blodet ser färskt ut. Hon vågar inte röra vid det, men anar att det fortfarande är lite varmt. Plötsligt kommer hon på något som hon inser att hon borde ha tänkt på redan tidigare.

– Ni kanske inte vill gå vidare. Om vi skulle hittat något riktigt obehagligt – ett dött vildsvin eller en död människa – kan det vara något som ger er mardrömmar under lång tid framåt, säger hon.

Både Sven och Elsa ser bekymrade ut och tänker efter några ögonblick, men sedan enas de om att de inte är rädda eller oroliga för något. De har sett så mycket läskigt på TV och nätet, så de tror inte att verkligheten kan vara värre. Tvärtom kan det vara otäckare att se det hemma i vardagsrummet.

15 minuter senare skriker Sven högt och med ett dramatiskt tonfall.

– Titta där borta. Där ligger en människa under en buske. Han ser ut att vara död, säger han med upprörd och gäll röst.

– Och där borta springer två killar härifrån, säger Elsa betydligt tystare och pekar norrut.

Sara uppmanar barnen att stanna 20 meter från den livlösa människan och går själv fram och lutar sig ner över kroppen. Efter nästan 40 år som sjuksköterska innan hon blev pensionär förrförra året känner hon direkt sig säker på att den blodiga kroppen inte längre andas. Hon tar genast upp telefonen och ringer 114 14 till polisen.

Hon beskriver vägen till platsen på ett lugnt och säkert sätt. På polisens uppmaning lovar hon att barnen och hon ska stanna kvar till polisen kommer, men inte för nära kroppen. Rösten i telefonen bedömer att det är ungefär en mil från polishuset i Eskilstuna centrum till platsen och säger att den första polispatrullen kommer att vara på plats inom 15 minuter.

Medan de väntar har Elsa och Sven många viktiga frågor till sin farmor:

– Hur vet du att mannen är död?

– Är du säker på att det inte går att göra något för att väcka honom till liv?

– Vad tror du är orsaken till hans död? Knivhugg? Pistolskott? Hårda slag?

– Kände du igen honom?

– Hur gammal verkade han vara?

Sara svarar att han inte andades. Den som inte andas är död. Det såg ut som att han hade blivit skjuten i bröstet. Hon tror sig ha sett honom några gånger utanför Ica i Nyfors. Den döde verkade vara någonstans mellan 20 och 25 år gammal.

Utan att ha fått någon fråga på det lägger Sara till att den döde hade mörk hy och slitna kläder.

Strax därefter dyker det upp två uniformerade poliser och någon minut senare ytterligare två poliser i civila kläder. De civilklädda är i 30-årsåldern och deras kläder påminner Elsa om de två män hon såg springa därifrån. Hon anar, men är inte säker på, att de som sprang bort var kortklippta med stora skägg.

De civila poliserna presenterar sig som Olle och Pekka. De ber Sara och barnen att följa med 25 meter bort och berätta vad de sett medan de två uniformerade drar på sig överdragskläder och börjar undersöka offret och brottsplatsen.

Sara berättar om hur deras svamp- och lingonutflykt fått en oväntad vändning. Elsa kompletterar med att hon såg två killar, troligen gärningsmännen, springa från brottsplatsen. Ola och Pekka blir jätteintresserade.

– Kan du beskriva hur killarna såg ut och hur de var klädda, frågar de inte oväntat.

Elsa berättar att hon nästan bara såg ryggarna och nackarna, så det är omöjligt att ge någon bra beskrivning, men hon har i alla fall gjort några observationer. Hon berättar att de var klädda i svarta jeans, grå luvjackor och svarta skor med stora vita sulor. Luvorna var uppfällda så hon kunde inte se deras frisyrer, men hon fick ändå intrycket att de var kortklippta och skäggiga. De rörde sig spänstigt som unga killar – absolut inte som gamla gubbar.

Sedan får barnen visa poliserna de största blodfläckarna. De vill ta prover, eftersom det är tänkbart att gärningsmännen har skadats i ett handgemäng med offret. Om deras DNA finns i polisens register kan det gå ganska fort att hitta dem.

När de har visat alla blodfläckarna får de följa Olle och Pekka tillbaka till platsen där den döde fortfarande ligger kvar. Där är nu betydligt fler poliser, en rättsläkare och ett stort uppbåd från medierna. Ett blåvitt band av plast håller journalisterna på lite avstånd.

En äldre civilklädd polis presenterar sig som Krister och berättar att det är han som leder utredningen om den här händelsen. Han uppmanar Sven, Elsa och Sara att hålla sig borta från medierna. Om det kommer fram att Elsa kanske har sett gärningsmännen, så kan hon komma att leva farligt.

Sara vill veta om poliserna har kommit underfund med något mer om brottet och offret.

Krister berättar att de troligen vet vad den döde heter efter att ha hittat ett körkort i hans ficka. Offret är känd som knarklangare i polisregistren. Han har sina rötter i Somalia. Det finns anledning att tro att gärningsmännen kan vara med i samma gäng som offret eller i något konkurrerande gäng. De flesta konflikter mellan kriminella gäng orsakas av konkurrens om narkotikamarknaden.

Med hjälp av telefonen spelar Krister in det Sara och barnen berättar och antecknar deras namn, adress och telefonnummer. Han erbjuder sig att skjutsa hem dem, men när Sara berättar att hennes bil står bara en liten bil bort följer han med dem dit istället. På vägen kommer han på en fråga som kanske borde ha ställts redan av Olle och Pekka.

– Hörde ni några skott innan ni hittade den döde mannen?

Sara, Elsa och Sven är lite oense om det. Sven säger att han inte hört någon smäll. Elsa säger att hon hörde några smällar kanske 15 minuter innan de hittade det första blodet. Sara har också hört några smällar, men trodde att det var något ljud från bilar på en väg i närheten. Det var ungefär samtidigt som Elsa hörde smällarna. De hade inte sagt något till varandra om detta.

Innan de kommer fram till bilen har detektiven Krister en fråga till barnen:

– Hur kommer det att ni inte är i skolan? Skolkar ni från lektionerna idag?

Elsa förklarar att deras skola har en utbildningsdag för lärarna på kort varsel. Det är därför som deras farmor har tagit hand om Sven och henne.

Hon tänker att polisen borde ta tag i ett lösa mordet innan de bekymrar sig om barn som skolkar från skolan.

En halvtimme senare sitter Sara och barnen och fikar i hennes lilla villa i Hagnesta Hill, norr om Eskilstuna centrum. Stämningen är dämpad. Barnens frågor har tagit slut och Sara håller tyst om det som har hänt för att inte väcka nya obehagliga tankar hos barnen.

Utan att ringa på eller knacka kommer barnens far Harry in i köket. De har gjort upp att han ska hämta barnen på väg hem från sitt lärarjobb. Nu märker han direkt att något har hänt.

Han frågar:

– Har ni varit på begravning? Här är osannolikt tyst. Jag känner inte igen er. Vad har hänt?

Sara berättar om de blodiga kantarellerna, den döda kroppen och polisuppbådet. Harry blir mer arg än bekymrad och säger utan att tänka efter:

– Det var väl invandrare som var både gärningsmän och offer. Så här kan vi inte ha det i Eskilstuna. Vi måste låsa in och utvisa de kriminella ungdomsgängen som förstör vår stolta stad. Och vi måste stoppa flyktingvågen.

Elsa reagerar direkt:

– Lägg av farsan! Alla flyktingar som jag har lärt känna i skolan har väldigt goda skäl att lämna kriget i sina hemländer. De flesta är väldigt skötsamma, framför allt tjejerna. Mina klasskompisar från Iran och Afghanistan har jättebra betyg. Flera av de iranska föräldrarna jobbar i sjukvården och gör säkert jättemycket nytta för Eskilstunas utveckling i framtiden. Dessutom tror jag att du och dina kompisar som vägrar tänka på miljön är ett större hot mot Svens och min framtid än de kriminella.

Harry blir högröd i ansiktet. Sara och barnen ser på honom att han inne i huvudet förbereder ett försvarstal, men Sara förekommer honom.

Hon berättar det hon minns om brottsligheten i Eskilstuna långt innan flyktingvågen. Det var en tid då män slog kvinnor och barn i hemmen, mammor slog sina barn med mattpiskare och svartsjuka män misshandlade sina flickvänner när de gjorde slut.  På den tiden var knivslagsmål vanligare än nu utanför både dansbanor och idrottsplatser.

Barnen lyssnar storögt. Detta har de inte hört talas om tidigare. Harry däremot ifrågasätter sanningen i det Sara säger.

– Nu åker vi hem istället för att sitta här och lyssna på morsans lögner. Kom så åker vi, säger han.

Sven reser sig för att komma med, men Elsa vägrar och säger att hon stannar kvar hos sin farmor eftersom hon tröttnat på sin fars dumhet och fördomar.

– Jag tycker att det är väldigt sorgligt att jag har misslyckats så med att uppfostra dig till en humanistisk och eftertänksam person. Fast jag måste erkänna att jag är lite imponerad av hur bra du och din exfru har lyckats med att uppfostra Elsa och Sven till goda människor, säger Sara till Harrys ryggtavla.

– Det är morsans förtjänst. Farsan har knappt talat med oss under alla de år vi bodde tillsamman. Nu skäller han mest på oss, säger Elsa provocerande.

I en lägenhet i stadsdelen Fröslunda söder om centrum i Eskilstuna sitter samtidigt de somaliska flyktingarna Suado och Mohamed och dricker kaffe. De är tillfälligt friställda från sina arbeten, så de har lång tid på sig att dricka sitt sockerstinna kaffe. Deras konversation är långsam och avspänd, men bekymrad. De talar på somaliska, men blandar in ett och annat svenskt ord.

Att de själva just nu saknar inkomster från arbete bekymrar dem inte så mycket eftersom de har vant sig vid att leva på bidrag och dessutom har haft jobb i flera år och sparat mer pengar än de har skickat till Somalia. Däremot är de oroliga för sonen Yuusuf. De vet att han under lång tid har försörjt sig själv och föräldrarna genom att sälja droger och på en del annan brottslighet som rån och misshandel på beställning.

– Det är jobbigt att det verkar vara så svårt att lämna det gäng han har varit med i, så att han måste vara rädd att han kommer att misshandlas svårt när han drar sig ur, berättar Mohamed.

– Till mig har han sagt att han vill utbilda sig till bagare när han är klar på folkhögskolan. Det har han berättat för sina kompisar och de hånar honom och kallar bagare ett kärringjobb, säger Suado.

De enas om att de vill göra allt för att stötta honom för att han ska ta sig ur den kriminella världen. Samtidigt inser de att det inte är så mycket de kan göra. De har nästan inga kontakter i det etablerade Sverige och de försöker hålla sig undan från det svensksomaliska klansamhället i Eskilstuna. Följden är att deras enda riktiga kontakter är med varandra. De har ingen kontakt med de svenskar de har jobbat ihop med.

– Det är i alla fall bra att han säger att han själv har slutat att använda droger, säger Mohamed.

– Är du säker på att han verkligen har gjort det, undrar Suado. Mohamed erkänner att det är han inte alls säker på, men han hoppas och tror det. Även om föräldrarna ibland tänker att de skulle föredra att Yuusuf hade en muslimsk flickvän, så tror de att hans tjej Julia har en positiv påverkan på honom.

En timme senare ringer det på dörren hos Suado och Mohamed. Utanför står en uniformerad polis, som visar legitimation och presenterar sig som Johan. Han frågar om han får komma in och blir bjuden att sätta sig vid köksbordet.

Johan varnar för att han har något obehagligt att berätta. Suado och Mohamed befarar att de har gripit Yuusuf för något allvarligt brott, men de har lite svårt att förstå vad polisen berättar på svenska. Delvis beror det på att han inte talar den gnällbältesdialekt de är vana vid, utan småländska. Först efter några minuter av frågor och förtydligande går det upp för de somaliska föräldrarna att deras son är död.

Suado börjar storgråta. Mohamed reser sig upp och dunkar pannan i väggen. Johan gör några valhänta försök att trösta dem. Språkförbistringen bidrar till att det inte är lätt.

Efter en stund känner han sig tvungen att ställa en obehaglig fråga:

– För att vara helt säkra på att det är er son och inte någon annan som är död, så undrar jag om någon av er eller ni båda kan tänka er att följa med till bårhuset och identifiera den vi tror är Yuusuf?

– Nej, nej, säger Suado förtvivlat, men Mohamed nickar ett stillsamt medgivande.

Innan de åker iväg till bårhuset har Johan en del ytterligare frågor att ställa. Han vill veta om Yuusuf hade några fiender och i så fall vilka och varför?

Han nämner inte att han tänker på hedersvåld. Inne i huvudet har han frågor om Yuusuf har haft någon svensk flickvän eller om han har varit inblandad i några konflikter mellan olika somaliska klaner.

Mohamed berättar ändå att sonen har en svensk flickvän, Julia. Det har retat en del somalier, som tycker att Yuusuf har provocerat anhängarna av islam genom förbindelsen med en kvinna som inte är muslim.

Johan antecknar snabbt Julias telefonnummer, som han får av Suado.

Sedan förklarar Mohamed att det största hotet mot Yuusuf tror han har kommit från den organisation för försäljning av knark som sonen varit en del av. Han berättar att Yuusuf har varit på väg att lämna det kriminella livet för att studera och bilda familj med Julia i en annan del av Sverige.

När Johan efter identifieringen har släppt av Mohamed vid bostaden ringer han upp kollegorna och bekräftar att den döde är Yuusuf. Sedan ringer han till Julia för att ställa några frågor till henne. Han antar att hon vet mer om Yuusufs jämnåriga vänner än vad föräldrarna gör.

Julia bor hemma hos sina föräldrar i stadsdelen Snälltorpet, där betydligt fler välbärgade människor bor än i Fröslunda. Eskilstuna är en segregerad stad.

Johan har inte berättat för Julia varför han vill träffa henne, så när han berättar att Yuusuf är död slänger hon sig på den persiska mattan i hallen och gråter hejdlöst. Hon verkar otröstlig, men efter en stund reser hon sig och ber Johan att berätta mer. Han är lite försiktig med detaljerna, men gör det tydligt att Yuusuf är mördad, När han dragit huvudberättelsen har han en rad frågor till Julia. Hon ger ett intryck av att vilja svara sanningsenligt.

•Hur länge har du känt Yuusuf?

– Vi har känt varandra sedan högstadiet, men vi blev ett par på allvar först för två år sedan. Eller två år, fyra månader och tio dagar sedan närmare bestämt.

• Hur väl känner du Yuusufs kompisar?

– Det är lite olika. Hans gamla skolkompisar från högstadiet känner jag oftast lite grann, men de som är med hans underjordiska kriminella gäng har jag inte velat träffa. Yuusuf har också skyddat mig från dem.

• Har du besökt hans föräldrar i hemmet i Fröslunda?

– Javisst, rätt många gånger. Jag är lite fascinerad av stadsdelen. Det står ofta i Eskilstuna-kuriren om kriminaliteten i området. Varje gång jag kommer dit häpnar jag över att där ser så prydligt ut. Jag ser sällan något klotter eller någon skadegörelse. Det verkar nästan som den 1950-talsidyll som de blåbruna i politiken drömmer sina falska drömmar om. Samtidigt ser jag när går genom området att väldigt många ser ut att komma från Afrika, men det behöver ju inte betyda att de ägnar sig åt brottslighet.

• Du antydde att Yuusuf var medlem i ett kriminellt gäng. Vet du något om det? Heter gänget något?

– Ärligt talat så har jag förstått att han varit med i ett gäng, men jag vet också att han ville dra sig ur det. Vi var överens om att jag skulle slippa se den delen av hans liv, som han skämdes för. Han är, förlåt var, i grunden en snäll kille och nu när vår relation har fördjupats och pågått så länge att vi har bestämt oss för att flytta ihop. Han har lämnat sina brottsliga kompisar och istället börjat studera för att kunna försörja sig på ett lagligt och hederligt sätt. Han ville bli bagare Vi hade också bestämt oss för att flytta från Eskilstuna ett hus i Småland för att han skulle få avstånd till de kriminella i Yuusufs nätverk.

• Har inte studierna varit svåra med tanke på hans misslyckade skolgång?

– Att han misslyckades i skolan berodde inte på att han hade svårt för att lära sig. Han har berättat för mig att skoltiden var svår på grund av hans föräldrars oförmåga att stötta honom och somliga lärares fördomar mot barn med mörk hudfärg. Yuusuf lärde sig mycket på egen hand, men hade svårt att få ett jobb eftersom många arbetsgivare väljer bort människor med annorlunda namn och mörk hudfärg. Det märker jag nästan dagligen i mitt arbete på arbetsförmedlingen. Nu har han studerat på folkhögskolan i ett år och det har gått riktigt bra.

• Vet du om han hade några fiender?

– Nja, inte direkt fiender, men hans kompisar var sura på honom för att han var på väg att lämna den brottsliga banan. Några var också arga på honom för att han hellre ville vara ihop med mig än med deras muslimska systrar.

• Vet du vad Yuusufs närmaste kompisar i gänget heter?

– Ja, jag känner till några förnamn, som han har råkat nämna. Konstigt nog börjar alla på A. Ali, Ahmed, Abdinoor och Anders är de jag kommer ihåg. Om jag skulle komma på fler lovar jag höra av mig.

• Vet du något som skulle kunna göra att du svävar i fara?

– Det tror jag inte. Yuusuf var noga med att hålla isär vårt gemensamma liv och sitt liv med de kriminella. Han berättade aldrig för sina kompisar vad jag heter. Jag har aldrig känt mig särskilt rädd.

• Får jag ställa en personlig fråga? Vad gjorde att du föll för Yuusuf?

– Javisst. Att han var lika snäll och charmig som snygg. Många killar jag har träffat tidigare har försökt vara så coola och ville bara imponera, men Yuusuf var en snäll kille som alltid lyssnade, både på mig och andra människor. Han var väldigt tydlig med att han ville gottgöra allt ont han hade gjort under sitt brottsliga liv.

• Är det inte svårt att både vara både kriminell och snäll?

– Jo, självklart. Yuusuf skämdes för att han i sitt tidigare liv tvingades till handlingar som skadade andra människor. Han var snäll innerst inne, men omständigheterna tvingade honom till onda handlingar. På slutet gav han en del av pengarna han tjänade på knarkhandeln till olika välgörande ändamål.

Nu börjar Julia gråta igen. Johan säger att han är säker på att hon har rätt när det gäller svårigheterna för människor från andra länder. Han har själv en flickvän från Syrien och har sett hur illa hon behandlats på grund av sin bakgrund, inte minst av äldre bittra svenska män.

Julia ler lite tacksamt och säger att hon verkligen hoppas att Johan ska lyckas leta upp och låsa in den eller de som dödat Yuusuf.

Johan försäkrar att han ska göra sitt bästa, men att det brukar vara svårt att klara upp gängmord. De som har sett eller hört något brukar inte vilja eller våga berätta det.

– Jag har en fråga också, säger Julia. Behövde Yuusuf lida innan han dog?

– Det har jag svårt att svara på innan obduktionen är klar, men såvitt vi kunde se hade han inga fler skador än tre skotthål i bröstet. Inget tydde på att han hade misshandlats innan han sköts, svarar Johan.

Sedan tror han inte att de kommer längre, så Johan lämnar ett visitkort efter sig, uppmanar Julia att ringa om hon kommer på något mer viktig och han åker tillbaka till polishuset för ett möte med kollegorna.

Han tror att det är läge att samla in många gängkriminella för samtal för att få en bild av vilka som ser ut att veta något om det som har hänt. Djungeltelegrafen i den undre världen har säkert fungerat så att många vet vad som har hänt idag på förmiddagen och kanske också orsaken till mordet på Yuusuf.

Sannolikt har någon av de andra som är inblandade i den här utredningen tänkt den tanken, så det kanske redan är avklarat. Det visar sig stämma.

När han kommer till polisstationen sitter det ökända killar från flera kriminella gäng på förhör. En stund senare har de skickats hem och de som är engagerade i utredningen håller ett möte för att sammanfatta det som har kommit fram. Inte helt oväntat har alla varit förtegna även om det vid några tillfällen med hjälp av deras ansiktsuttryck gick att avläsa att de visste något om orsaken till Yuusufs död.

Julia tänker

att hon skulle vilja skruva tillbaka klockan till igår eller gärna ännu tidigare för att kunna hindra Yuusuf från att ge sig iväg hemifrån idag på morgonen.

Hon undrar över vad hon skulle kunna ha gjort för att locka honom från mötet med de farliga kompisarna igår kväll och istället träffat hennes vänner som lever ett mer både stillsamt och konstruktivt liv.

Skulle hon med hjälp av kunskaperna från sitt arbete på arbetsförmedlingen kunna ha gjort mer för att snabbare hjälpa honom till ett vanligt lagligt jobb?

Kanske skulle hon tidigare ha kunnat presentera honom för fler av sina arbetskamrater och andra vänner som kanske kunde ha hjälpt honom att lämna den kriminella världen snabbare utan att drabbas av någon hämnd eller straff?

Hon undrar hur Eskilstuna-kuriren imorgon kommer att beskriva Yuusuf och hans liv bland de kriminella. Det är risk att det blir lite pinsamt när både föräldrarna och hennes vänner får veta mer om vem han har varit. Lika snabbt som hon tänkt den tanken tar hon avstånd från den. Det är saknaden av Yuusuf som kommer att prägla hennes liv mer vad än omgivningen tycker och tänker om hennes älskade Yuusuf. För henne kommer han alltid att vara en älskling och inte en brottsling.

Sedan tänker hon mer på framtiden.

Hur kommer hennes liv att bli nu utan Yuusuf? Hur ska hon vårda sin inre bild av honom? Ska hon fortsätta att träffa hans hjälplösa föräldrar för att de ska klara sig utan sonen?

Ska hon flytta från Eskilstuna? Vad ska hon göra med villan i Småland? Det lockar henne inte att bo där ensam och längta efter Yuusuf långa plågsamma kvällar.

Kommer hon orka försöka träffa någon annan man? Hur ska hon kunna göra det? Hon lockas varken av Tinder eller raggning på dansrestauranger. Ingen av de byråkratiska männen på jobbet attraherar henne.