Kapitel 4

Böcker ska inte balanseras på huvudet

Den 21 augusti 2002

Första lektionen känner sig Yuusuf uppspelt. När Anita har delat ut var sin läsebok till alla barnen balanserar han den på huvudet. Det går bra i flera sekunder. Sedan är Anita där och slår bort den från Yuusufs hjässa.

– Fattar du inte att böcker inte är några leksaker. De är redskap för att du ska kunna lära dig något nytt. De måste vårdas väl. Du måste också inse att det här är en skola och ingen förskola, säger Anita med sitt sedvanligt sura tonfall.

– Förlåt, säger Yuusuf och känner sig skamsen. Han inser inte riktigt det farliga med att ha en bok på huvudet, men han kan inte heller riktigt förstå det roliga med balansera en bok på huvudet. Det var en ogenomtänkt ingivelse som fick honom att göra det. Han vill inte skapa någon konflikt om detta.

Anita går tillbaka till katedern och fortsätter lektionen, som många barn verkar tycka är långtråkig. Många av dem gäspar högljutt gång på gång.

Ögonblicket efter ser Yuusuf att en av klasskamraterna snett framför honom också lägger sin bok på huvudet. Anita rusar ner till killen, som heter Gabriel, och tar boken ifrån honom.

– Om du inte förstår vad jag säger, så har du inte här i klassen att göra. Du kanske ska gå hem och återkomma hit om ett år när du har lärt dig att lyssna på vad jag säger. Jag kan inte lära er något om ni inte fattar något så enkelt som att böcker är till för att läsa i, inte för att leka med, säger hon ovänligt.

Gabriel blir jättearg och kan inte behärska sig:

– Om du uppför dig som ett argt barn så borde du välja ett annat jobb än lärare. Jag ska be mina föräldrar att tala med rektorn om att anställa en riktig lärare istället, en lärare som förstår vad som är viktigt för att lära eleverna något mer än att hålla tyst och sitta still, säger han.

Anita tystnar och ber barnen att gå ut på rast. Hon lämnar sedan snabbt klassrummet och går mot lärarrummet. Barnen anar att Gabriel har träffat en öm punkt hos Anita.

Ute på skolgården samlas några av killarna i en klunga och talar illa om Anita. De hoppas verkligen att Gabriels föräldrar ska se till att de får en ny lärare.

Yuusuf är inte så road av att klaga, så går han istället bort till Lisa som står ensam i ett hörn av skolgården. Han hälsar från sin mamma att både hon och Mohamed gärna kommer hem till Malin och Lisa på lördag förmiddag.

– Är jag välkommen också, undrar han.

– Självklart, svarar Lisa.

Hon säger att hon blir glad över att Yuusuf väljer att tala med henne istället för med grabbarna. Han säger att han tycker mycket bättre om henne eftersom hon brukar vara gladare än killarna som ofta är arga och gnälliga. Han tror att det är något de har lärt sig av sina fäder. Är det hans far som inte är så gnällig som andra farsor eller lyssnar han mindre på honom? Det har han inget självklart svar på.

– Det är skönt att du inte är som de andra. Vi ska nog kunna ha mycket kul tillsammans under vår skoltid, säger Lisa.

Yuusuf känner sig varm i hjärtat. Han är samtidigt lite nyfiken på varför Lisa inte är med i något av tjejgängen på rasterna och frågar henne varför.

– De snackar nästan bara om kläder och annat larvigt. Det är jag inte ett dugg intresserad av. För mig är det viktiga med kläder att de är varma och bekväma – inte att de är moderna, säger hon och småskrattar.

Yuusuf håller med henne.

Nästa lektion avlöper ganska smärtfritt. Anita verkar ha bestämt sig för att koncentrera sig på att lära barnen bokstäver, inte att hålla sig lugna. När en av tjejerna, Wilma, av någon konstig anledning balanserar en bok på huvudet låtsas Anita som om hon inte ser det och fortsätter att tala om bokstaven d.

Gabriel blir upprörd och mumlar något om orättvisa, men Anita låtsas inte höra det heller. Istället passar hon på att ställa en fråga till alla barnen:

– I varje förstaklass brukar det finnas minst ett barn som redan kan läsa. Är det någon eller några av er som kan läsa? Räck upp en hand i så fall, säger hon.

Ingen räcker upp handen. Anita ser lite förvånad över ut, men verkar rätt nöjd. Hon säger:

– Bra, då börjar ni alla från samma nivå. Att kunna läsa bra är grunden för all kunskap. Jag hoppas verkligen att ni alla ska lära er snabbt så att ni själva kan lära er mer.

På nästa rast ser Yuusuf Lisa borta i det hörn av skolgården där hon brukar stå. Han går mot henne, men stoppas på vägen av ett gäng killar från mellanstadiet.

– Din jävla lilla apkille. Du ska inte röra de svenska tjejerna. Håll dig i träden, säger en rödhårig kille och slår till Yuusuf i ansiktet med knytnäven. Näsan börjar blöda.

Yuusuf vänder om och går med snabba steg mot ingången, där hans klassrum ligger. Där träffar han Anita som genast skickar honom till skolsköterskan, som tvättar av blodet och konstaterar att det nog räcker att plåstra om näsan. Att sy några stygn behövs inte.

När sköterskan är klar följer hon med honom till Lennart, rektorn. Hon berättar att Yuusuf har blivit misshandlad av en rasistisk kille i en högre klass och tycker att Lennart ska ta tag i det direkt.

Det vill inte Lennart. Han råkade se vad som hände och kände igen killen som slog Yuusuf. Han ingrep inte för han visste att slagskämpens farsa är polis och han känner honom lite.

Sköterskan protesterar.

– Du kan väl inte godkänna rasistiskt våld på skolgården på grund av slagskämparna föräldrarnas yrke. Allt våld måste självklart beivras, säger hon.

Rektorn säger åt henne att hålla tyst och ber henne att inte lägga sig i hans arbetsuppgifter. Han tycker att hon ska gå tillbaka och ägna sig åt sina medicinska uppgifter.

Hon blir jättearg, men orkar inte ta konflikten, så hon tar Yuusuf i handen och går tillbaka till sin mottagning. Där förklarar hon att hon absolut inte tycker att det här bara är en fråga för rektorn. Det är alla vuxnas ansvar. Hon lovar att i fortsättningen försöka hålla ögonen på slagskämpar på skolgården och ingripa så fort hon ser något hända.

Tacksam återvänder Yuusuf till klassrummet.

I slutet av nästa rast kommer en färdtjänstbil, stannar på skolgården och föraren kör ut en rullstol. Där sitter Ali och vinkar åt Yuusuf, som hållit sig undan i kanten av skolgården, men som nu genast springer över till bilen.

– Kan du ta ansvar för att köra rullstolen dit Ali ska, till klassrummet, frågar föraren. Yuusuf lovar det.

Ali tackar och berättar att han inte har så ont längre, men att han inte får stödja på foten de närmaste veckorna. Så han kommer att behöva Yuusufs hjälp även i fortsättningen, både i skolan och för att ta sig hit och hem.

Yuusuf lovar att hjälpa honom så mycket som behövs och gärna lite till.

Tillbaka i klassrummet får Ali berätta mer detaljerat vad som har hänt, hur det var på sjukhuset och hur det känns i foten. Anita förmanar honom att ta det lugnt och inte lämna rullstolen den närmaste tiden. Ali lovar det.

Anita knyter an till Alis olycka och skriver en rad ord med anknytning till den på klassrummets vita tavla: Ali, ambulans, ben, gips, läkare, olycka, ont, rullstol, sjukhus.

Några av barnen lyckas faktiskt läsa några ord och Anita kommer på en idé till. De barn som vill får rita en teckning som illustrerar orden.

– Har du ramlat ner ur trädet apjävel, skriker Nils, en av de tuffa mellanstadiekillarna till Ali nästa rast. Det är inte samma kille som slog till Yuusuf.

Utan att invänta svaret springer han bort till Ali och välter rullstolen. Snabbt springer han därifrån. Yuusuf hjälper genast Ali upp i rullstolen igen. Det visar sig att gipset har spruckit, men trots det har inte Ali mer ont än vanligt.

Anita råkar ha sett vad som hänt och kommer rusande direkt. När hon försäkrat sig om att Ali inte har ont föreslår hon att de genast går till Lennart och berättar. Yuusuf och Ali är misstrogna, men protesterar inte.

Reaktionen hos Lennart när han fått veta vad som hänt och vem som är skyldig liknar den från när Yuusuf blev slagen på näsan. När Anita kräver åtgärder säger han att den skyldige killens mamma sjunger i samma kyrkokör som han, så Lennart tycker inte att det finns någon anledning att göra något.

Anita blir riktigt arg och hotar med att anmäla Lennarts beteende till JO, justitieombudsmannen.

– Gör du det, säger Lennart trotsigt och Anita tar med sig Ali och Yuusef och går därifrån. Pojkarna känner på sig att hon är skitarg och det bekräftas av hennes agerande. De befarar att Anita kommer att drabbas av repressalier från Lennart.

– Jag ska tipsa Eskilstuna-kuriren om din släpphänthet mot mobbning också, ropar hon högt och ilsket på väg ut från rektorsexpeditionen.

Nu blir de ännu mer oroliga för att Anita kommer att straffas av Lennart. Även om de har tyckt lite illa om Anita förut, så har det sätt Lennart har uppträtt mot henne lite oväntat väckt pojkarnas sympati för henne.

När Ali har visat Anita det spruckna gipset ringer hon efter en taxi som ska ta honom till sjukhuset för att få nytt gips. Hon skickar hem de andra barnen och låter Yuusuf följa med i taxin.

På väg till sjukhuset hör hon sig för hur vanligt det är att de behandlas illa på grund av sin mörka hudfärg.

– Jättevanligt, enas Ali och Yuusuf om.

Ali tänker

att rektorn är en konstig typ. Det är obegripligt att han accepterar dåligt uppförande bara för att han gillar busarnas föräldrar. Han undrar om det skulle vara möjligt att byta skola till en skola med en rektor som tar ställning för de skötsamma eleverna istället för mobbarna. Ju mer han tänker på det desto mer tveksam blir han till att lämna den skola som ligger närmast familjens bostad. Han inser också att han varken vill lämna Yuusuf eller Lisa.

Ali tänker på sitt skadade ben. Han är lite orolig för att det aldrig kommer att bli bra. Fotboll är ett av hans stora intressen och han inser att om benet läker fel, så kommer det att bli svårt att någonsin kunna sparka boll.

På sjukhuset har han förmanats att ta det lugnt och det är ett råd han verkligen kommer att följa. Han känner sig tacksam för att Yuusuf är så hjälpsam. Utan honom skulle Ali inte kunna gå i skolan och även om han ofta tycker att det är tråkigt här, så vill han verkligen lära sig läsa, skriva och räkna.

En kort stund tänker han på hur han skulle kunna hämnas på Nils, men bestämmer sig för att han är chanslös. Vid närmare eftertanke vill han inte heller vara så elak som Nils. Han vill bli omtyckt istället.

Efter ytterligare lite eftertanke inser han att hämnd är något som inte gör livet bättre, tvärtom. Hämnd skapar oftast en evighetsspiral av våld.