Kapitel 9

Yuusuf får sitt första uppdrag som kurir

Den 23-24 september 2008

Det surrar i Yuusufs nya mobiltelefon, som han har i fickan inställd på ljudlöst för att inte kunna höras av hans föräldrar. Han vill inte riktigt ännu svara på frågor om var han har fått telefonen från.

Han tar upp den så diskret han kan och läser meddelandet:

”Kom till korsningen mellan Skogstorpsvägen och Sturegatan om exakt en timme så ska du få ett uppdrag. / O”

Yuusuf förstår vad det handlar om. Det var inte mycket till kod i det meddelandet. Han blir lite orolig för vad som kan komma att hända, trots att Oliver svarat på många frågor. Hur stor är risken för att han ska råka illa ut på något sätt? Vad händer om han blir tagen av polisen? Hur mycket kommer han att få betalt? Kan han bli rånad på sin betalning? Vad ska han annars göra för pengarna? Vad ska han säga till föräldrarna?

Det sista är det minsta problemet. Nu säger han till dem att han ska iväg och träffa en kompis. När de frågar när han kommer hem svarar han lite vagt att han kommer när kompisen och han har pratat färdigt.

Han inser att han inte ännu behöver bekymra sig hur han ska förklara för föräldrarna var alla pengar kommer från. Den första ersättningen kan han bara spara åt sig själv. Sedan kanske det är bäst att förklara så ärligt så möjligt. Trots sina unga år har han lärt sig att det är bra att undvika att trassla in sig i härvor av lögner.

Under alla hans skolår har han berättat öppet för sina föräldrar om sina misslyckanden i skolan. Det har fått dem att tro att han är helt ärlig, så de har inte misstänkt honom för de olika hyss han har varit inblandad i. Eftersom de själva inte har så stora erfarenheter av den svenska skolan har de haft svårt att bedöma graden av hans misslyckanden.

Punktligt framme i korsningen ser Yuusuf ingen människa. Många bilar kör förbi, men ingen stannar och ingen stiger ut. Var kan Oliver vara?

Efter en stunds väntan inser han att Oliver kan finnas bakom kiosken. Han går runt och mycket riktigt stöter han i ihop med Oliver, som snabbt drar upp två kuvert ur innerfickan och säger åt Yuusuf att genast lägga ner dem i en innerficka.

Sedan ger han tydliga instruktioner:

– Om exakt tre timmar ska du ringa på dörren till den adress som står på det ena kuvertet. När någon öppnar ska du förvissa dig om att lämna det till rätt person, den som står med namnet på kuvertet. Han har redan betalat till mitt konto, så du behöver inte bekymra dig om att kräva några pengar. I övrigt ska du inte säga något. Om de frågar något så säg bara ”jag vet inte”. I det kuvert som inte står något på ligger ersättningen för det här jobbet, som är 400 kronor. Tycker du att det är OK?

Yuusuf nickar och Oliver försvinner snabbt. En koll på kuvertet visar att det ska till en adress i Hagnesta hill, ett villaområde som är besjunget av popbandet Kent.

På tre timmar hinner jag lätt gå dit till fots, tänker Yuusef och när han är i centrum inser han att han kan komma alldeles för tidigt så han går in på McDonalds och tar en hamburgare, som han betalar med en av hundralapparna i kuvertet från Oliver. När burgaren är uppäten är han fortfarande för tidigt ute, så han går in en sväng på biblioteket för att läsa några tidningar. Han bläddrar igenom några nummer av Teknikens värld, Eskilstuna-kuriren, Kalle Anka, Privata affärer och Goal.

Han inser att det finns en hel del att lära sig genom att oftare gå på biblioteket och läsa tidningar. Det påminner honom också om att det här finns datorer med snabb uppkoppling, som han kan ha nytta av.

När han en stund senare ringer på dörren till en fin villa i Hagnesta hill, med en stor ny BMW på garageuppfarten, öppnas dörren av en prydlig man i 40-årsåldern. Han vill att Yuusuf ska komma innanför dörren snabbt.

Yuusuf tror att det beror på att han inte vill att grannarna ska se att den prydlige har besök av en mörkhyad kille. Han försäkrar sig om att mannen heter Peter Andersson som det står på kuvertet. Det går fort att lämna över kuvertet och en sekund senare säger villaägaren ”hej då”, en signal till Yuusuf att ge sig av.

På vägen därifrån funderar han på vem denne Peter Andersson är. Oliver nämnde i förbigående att det är kokain i kuvertet och att mannen troligen ska ha en fest.

Yuusuf imponerades av den flotta villan, mannens snygga grå kostym och den flotta bilen. Hur tjänar han pengar till all lyx? Han känner på sig att mannen inte är lärare eller läkare.

Är han en chef i kommunen? Kanske en chef på en industri? Eller jobbar han på ett dataföretag? Han lär i alla fall inte vara polischef eller präst.

Yuusuf har inte träffat den typen av människor, så han har svårt att avgöra hur de kan se ut. En sak han säker på. Mannen såg inte alls ut som de missbrukare som han ser i Fröslunda.

Han funderar på hur det går till på festerna i Hagnesta hill. Räcker det inte med alkohol för att de ska bli glada och förvirrade? Alkohol är rätt främmande för honom. Ingen av hans kompisars föräldrar dricker alkohol såvitt han vet. Jo, Lisas mamma Malin dricker tydligen gärna rödvin ibland. Han har hört att en del av de somaliska föräldrarna på skolan tuggar kat, men han har aldrig sett det i verkligheten.

När han är hemma har Suado dukat fram kvällsmat och familjen slår sig ner runt köksbordet. De har precis börjat äta när det piper i telefonen i Yuusufs ficka. Han förbannar sig själv för att han har glömt att stänga av den, men bestämmer sig ändå snabbt att ta fram den och kolla meddelandet.

”Fungerade allt som det skulle?” har Oliver skrivit.

”Javisst, inga problem” svarar Yuusuf snabbt och stoppar tillbaka telefonen i fickan.

– Var har du fått den telefonen från, frågar Suado och Mohamed i munnen på varandra.

Yuusuf funderar under tystnad. Han bestämmer sig för att berätta som det är. Han tror inte att droger är något som bekymrar hans muslimska föräldrar. De skulle bli mer upprörda om han sålde sprit eller porrtidningar. Genom att vara öppen kan allt bli mycket enklare tror han.

– Jag har fått ett jobb som kurir åt en svensk kille som säljer droger. För att hålla kontakten med honom har jag fått den här telefonen. Idag har jag gjort mitt första jobb, lämnat ett kuvert med kokain hos en rik kille i en flott villa. För det fick jag 400 kronor. Jag har tänkt att ni kan få hälften av det jag tjänar på jobbet som knarkkurir, säger han.

Nu är det föräldrarnas tur att tystna. De tittar på varandra och ser ovanligt förvirrade ut. Efter en lång stunds betänketid tar Mohamed till orda:

– Hur stor är risken att polisen får fast dig och burar in dig, undrar han med lite orolig röst.

Yuusuf säger att han inte tror att risken är så stor. Det är inte så många brott som klaras upp i Sverige. Så länge han är under 15 år så slipper han också straff om han åker fast, försäkrar han.

Suado frågar om han inte sprider farliga ämnen till människorna i Eskilstuna. Yuusuf citerar Oliver när det gäller drogernas ofarlighet.

– Varför är drogerna förbjudna om de inte är farliga. Är det något som är syndigt för kristna människor, frågar Yuusufs snälla mamma.

Det har Yuusuf inget svar på. Han känner inte någon aktivt kristen människa såvitt han vet. Då bryter Mohamed in och kommer med ett förslag:

– Om du ger Suado och mig hälften av pengarna som du tjänar på att vara kurir, så lovar jag att inte bråka med dig om detta. Men jag vill inte att du själv provar droger. Det får du absolut aldrig göra. Jag är inte alls säker på att det är så ofarligt.

Suado vill också att Yuusuf lovar att hans jobb som knarkkurir inte får gå ut över hans skolarbete. Hon hävdar att droghandel inte kan vara något framtidsjobb. När han blir tillräckligt gammal, 15 år tror hon, tycker hon att han ska försöka få något extrajobb på Ica istället. Hon har hört att de timanställer skolungdomar som kan tala hyggligt bra svenska.

Yuusuf tänker efter en stund och svarar sedan på alla frågorna. Han lovar att aldrig leverera de tyngre och farligaste drogerna. Självklart vill han ge föräldrarna hälften av det han tjänar för att de alla ska få det bättre. Att han redan har provat att röka cannabis berättar han inte, men lovar lite oärligt att aldrig använda några droger. Det tänker han ändå göra av nyfikenhet.

– När jag blir tillräckligt gammal så vill jag gärna söka jobb på Ica eller någon annan butik. Det verkar vara ett säkrare och roligare jobb, men sämre betalt, säger han och berättar att dagens kund inte ville tala med honom. En fördel med att jobba i en livsmedelsaffär är att det kan ge sociala kontakter.

När Yuusuf är på väg hem från skolan dagen efter har han sällskap med Ahmed som berättar att han också fick ett uppdrag som kurir igår.

– Kuvertet skulle till en lägenhet i Skiftinge. När jag kom dit hörde jag att det var bråk inne i lägenheten, så jag tvekade innan jag ringde på. När det lugnade sig efter en stund kom en väldigt sliten man och rev åt sig kuvertet jag hade med mig. Jag stod bara på tröskeln till tamburen och såg inte så mycket av lägenheten, men fick ändå intrycket av att detta kunde vara en knarkarkvart. När Oliver sms:ade mig igår kväll skrev jag att jag i fortsättningen inte vill leverera tung narkotika till knarkarkvartar. Han svarade att det var kokain i kuvertet och att han har svårt att veta hur hans kunder bor, säger Ahmed.

De enas om att det kanske inte blir så lätt som de trott att tjäna pengar som kurir. De vill i alla fall vara säkra på att de slipper leverera tunga droger till knarkarkvartar.

Ahmed har ännu en farhåga. Han har hört eller läst någonstans att de som säljer narkotika har sina revir, områden som de inte vill ha konkurrens på. Den som går in på ett annat gängs område riskerar i bästa fall att få mycket stryk.

Yuusuf föreslår att de ska fråga Oliver om vilket område som är hans och vilka områden som tillhör andra gäng. De enas om att genast skicka ett sms och fråga.

De får ett snabbt svar:

”Mitt område är hela Eskilstuna.”

Yuusuf och Ahmed är lite skeptiska till det. Någon gång har de hört att det är ett gäng som styr nästan all brottslighet norr om motorvägen som delar Eskilstuna.

Innan de har diskuterat färdigt stöter de ihop med Lisa och Ahmed bestämmer sig för att gå sin egen väg.

Lisa berättar att hon har fått ledigt från skolan en vecka i slutet av oktober, då hon och Malin ska åka till Kreta. Hon frågar om Yuusuf någon gång har varit på badsemester söderut?

Nej, det har han självklart inte. Hans föräldrar har aldrig haft råd med något sådant. Han hoppas att Mohameds nya praktikjobb ska leda till att har får ett riktigt jobb och att familjen då ska få nya möjligheter.

– Fast idag råkar jag ha en hundralapp. Får jag bjuda dig på en fika, frågar Yuusuf.

Javisst, det går Lisa med på utan att fråga hur han har fått tag på hundralappen. De vänder om och går in till stadens centrum, där de letar upp ett konditori. Lisa nöjer sig med en ostsmörgås och Yuusuf väljer en söt bakelse.

Samtalet mellan dem går ovanligt trögt. Yuusuf funderar mycket på sitt kuriruppdrag och är rädd att han ska avslöja sig. Han tror inte att snälla Lisa gillar brottslingar. Samtidigt som han tänker den tanken inser han att det är första gången han har tänkt på sig själv som brottsling, trots att han tidigare har snattat godis, slagit söder fönster och bränt ner en moské. Han tar sats för att föra in samtalet på något lättpratat. Det blir film. En film som deras kompisar snackar mycket om är Twighlight, som snart ska ha premiär, men den lockar inte Lisa eller Yuusuf.

– Mamma har sett filmen Mamma Mia och gillade den. Hon berättade att den var både rolig och vacker. Dessutom gillade hon musiken. Kanske var det de vackra bilderna från Grekland som inspirerade henne att köpa en resa till Kreta, säger Lisa.

Yuusuf berättar att en kompis har snackat om en ny film som heter In Bruges. Det lär vara en välgjord gangsterfilm som utspelar sig i Belgien, men han känner ändå att han hellre skulle vilja se Mamma Mia. De enas om att gå och se den redan nu till helgen. Åldersgränsen på In Bruges är dessutom 15 år så han är inte säker på att de skulle komma in.

Då piper det i telefonen i Yuusufs ficka och han bestämmer sig för att låtsas att det kommer från någon vid bordet bredvid. Han vill verkligen inte ljuga för Lisa om hur han har fått telefonen.

När de har skiljts åt på vägen hem drar Yuusuf snabbt upp telefonen och läser meddelandet som kommit från Oliver.

”Kan vi ses utanför Ica på Nyforsgatan klockan 18? /O”

Yuusuf inser att det hinner han, visserligen med knapp nöd, så han svarar ”ja”. Sedan vänder han och går raskt tillbaka norrut igen.

Han är framme två minuter för sent och Oliver är lite sur för det. Yuusuf förklarar att han var långt bort när han fick meddelandet. Oliver tar täten och går in i ett litet prång en bit bort på gatan. Där drar han upp två kuvert som han räcker till Yuusuf.

Den här gången ska kuvertet till en adress i Lagersberg, som ligger i närheten av där han bor. Han ställer genast stegen mot leveransadressen.

När han ringer på dörren till lägenheten, där kunden bor, tar det tid innan den öppnas. Yuusuf blir lite nervös. Sedan kommer en ung kille, tar snabbt emot kuvertet och smäller igen dörren utan att säga ett ord till Yuusuf.

Han skyndar hem och ger 200 kronor till Suado.

Lisa tänker

att det känns lite orättvist att hon och Yuusuf har så helt olika förutsättningar att göra sådant som de vill.

Hon skulle tycka att det vore trevligt om Yuusuf kunde följa med på resan till Kreta, men det är inte något som känns realistiskt att föreslå vare sig för sin mor eller hans föräldrar.

På något sätt var Yuusuf inte sig riktigt lik idag. Han som brukar vara så närvarande när de träffas kändes nu nästan helt frånvarande. Hon fick ingen förklaring på varför och grubblar nu på vad som kan ha hänt honom.

Har någon av hans föräldrar blivit sjuk?

Har han åter blivit utsatt för rasism?

Har de lite äldre killar som varit avundsjuk på hans vänskap med Lisa hotat honom igen?

Har han blivit skeptisk mot Lisa för att hon har det så mycket bättre materiellt?

Lisa funderar på vad hon kan göra för att få tillbaka den gamle glade Yuusuf. De kanske ska träffas oftare för att komma närmare varandra. Hon tror att han skulle må bra att umgås mindre med de arga killar han hänger med så mycket och mer med henne.

Hur ska det gå till? Ska hon föreslå att de ska träffas någon gång redan innan de ska gå på Mamma Mia? Hon kanske kan bjuda hem honom på mat?

Något måste hon göra. Om han är så här konstig när de träffas känns samvaron helt meningslös. Hon hoppas i alla fall att detta troligen bara var något tillfälligt.

Hon har förstått att det i de gäng som Yuusuf umgås med är viktigt att vara en tuff kille. Sådan har hon aldrig upplevt honom hittills. Kanske har hans kompisar hånat honom för att han inte är tillräckligt tuff.