Kapitel 6

Röklukt över hela stolta staden

Den 13 september 2006

När Yuusuf träffar Ali utanför moskén klockan två på natten duggregnar det lite. De enas att det är bra för de vill verkligen inte att branden ska sprida sig till hyreshusen bredvid. Så de hoppas att duggregnet bidrar till att stoppa spridningen.

Ali slår sönder en fönsterruta med armbågen och öppnar fönstret. Medan Yuusuf håller vakt tar Ali fram tre trasor, häller tändvätska över dem och tänder på. När de har flammat upp kastar han in dem åt olika håll. De hoppas att elden tar sig, att ingen har sett dem och de springer snabbt tills de har kommit några kvarter bort från moskén.

När de sedan går snabbt hemåt diskuterar de vad som kan hända om någon har sett dem och de skulle åka fast för skadegörelse eller mordbrand.

– Jag har hört att barn aldrig hamnar i fängelse. Däremot kan vi tas från våra föräldrar, eftersom de inte har klarat av att hålla ordning på oss. Det behöver kanske inte vara någon nackdel. Det kanske vore bra att hamna i en annan familj med mer pengar, säger Yuusuf. Han gillar sina föräldrar, men är trött på att de alltid har ont om pengar.

Ali hör hört att den som bränner ner en skola eller något annat kan bli tvingade att betala vad det kostar att bygga upp en ny skola eller vad det är som de nu har bränt ner. De hade ju den diskussionen i samband med att de krossade fönstren till matsalen i skolan.

­ Han inser det självklara att ingen av deras föräldrar kommer ha råd att bekosta uppbyggnaden av en ny skola.

– Tänk om de istället kommer att kräva pengarna av oss när vi blir vuxna. Då kommer våra liv vara förstörda, säger Yuusuf lite ångerfylld.

Ali föreslår att de i så fall flyttar till något annat land. De hoppas att kriget i Somalia är slut när de har blivit vuxna.

De båda 11-åringar enas om att det nu kanske ändå är bättre att sluta ägna sig åt skadegörelse och börja stjäla istället som en protest mot att livet är så orättvist.

När Yuusuf vaknar nästa morgon känner han att det luktar eldsvåda. Han blir rädd och rusar ut i köket, där Mohamed och Suado redan sitter och äter frukost. Mohamed har slagit på Sveriges radio P4, där en reporter just berättar om en brand i de centrala delarna av Eskilstuna.

”Jag står just nu utanför den inte helt nedbrunna moskén i Nyfors. Brandmännen har fått elden under kontroll. Det är ingen risk för att branden sprids till någon angränsande byggnad. Däremot är moskén totalförstörd och den muslimska församlingen står nu helt utan samlingslokal.

På grund av att vinden flera gånger har ändrat riktning känns röklukten nu över hela Eskilstuna. Det finns dock ingen anledning till oro eller att hålla sig inomhus, enligt en av våra källor på Räddningstjänsten, en presstalesperson.

Polisen på plats säger att det inte finns någon eller några misstänkta för att ha anlagt branden. De är dock tämligen säkra på att branden är anlagd. Enligt en polis jag talat med så kommer de att söka gärningsmännen både bland högerextrema muslimhatare och andra muslimska falanger.

Vi återkommer när vi vet mer om gärningsmännen och om var muslimerna kan samlas till fredagsbön innan moskén är återuppbyggd.

Jan Andersson för Sveriges Radio på plats i Eskilstuna.”

Mohamed börjar ilsket tala om att han tror att det är de hatande högerextrema som ligger bakom all förföljelse av muslimer i Sverige. Han tror inte att interna motsättningar mellan olika riktningar av islam kan ta sig sådana här uttryck.

Yuusuf är lite förvånad att hans far har förstått så mycket av reportaget på svenska, men tycker sig veta betydligt bättre. Det tycker han dels eftersom han vet vem som ligger bakom den här branden, dels eftersom han har hört om svåra motsättningar mellan humanistiska och våldsbenägna muslimer.

Han väljer dock att inte säga något, eftersom han är rädd att avslöja sig. Ali och han har varit överens om att de ska avhålla sig från alla diskussion som kan uppstå med anledning av branden. De är inte säkra på att de kan undvika att avslöja sig, särskilt om diskussionen blir upprörd.

– Det är konstigt att svenskar kan vara så olika. Det finns en del svenskar som är jättesnälla och hjälper oss flyktingar på olika sätt. Dem har jag aldrig träffat, bara hört talas om. Sedan finns det kanske lika många som hatar oss. Tyvärr har jag träffat många sådana. Jag har funderat jättemycket på hur de kan bli lika onda som islamisterna i Somalia, som har drabbats av fattigdom och svält. De svenska män som hatar invandrare svälter väl knappast. Troligen är de bara dumma i huvudet, mässar Mohamed.

Yuusuf tänker att inget är någon bra ursäkt för att ägna sig åt islamism, men han biter ihop. Nu inser han att klockan är mycket och han skyndar sig till skolan.

På väg in i skolan stöter han ihop med Ali, men som de har gjort upp säger de bara hej till varandra.

Första rasten samlas alla pojkar med muslimska föräldrar i en grupp på skolgården. Yuusuf anar att deras samtalsämne är moskébranden. Han har sett hur Ali har gått på toaletten. Troligen tänker han tillbringa hela rasten där.

Yuusuf går istället bort till ett gäng flickor med muslimska föräldrar och hoppas att de pratar om något annat. Det gör de också till att börja med. De pratar om nästa veckors skrivningar. Nästan alla har ambitionen att bli bäst. Han beundrar tjejerna för att de klarar sig så bra i skolan. Ibland tänker han att det vore trevligt att vara mer lik dem än de bråkiga killarna. Nu passar han på att fråga hur de kan klara sig så bra på alla prov.

En flicka som heter Istarlin svarar honom:

– Det beror på att vi lägger mycket mer tid än våra bröder på att plugga. Du vet väl att vi inte får gå ut på kvällarna som våra bröder. Jag tycker illa om att vi behandlas olika, men det är ju bra att vi klarar oss bra i skolan. Jag tycker att det är konstigt att våra föräldrar inte fattar hur de skulle kunna få bröderna att klara sig bättre genom att hindra dem från att gå ut och ställa till jävelskap på kvällarna.

En annan flicka har en förklaring på att föräldrarna släpper ut killarna på kvällarna. Hon tror att det hänger samman med att de är så trångbodda. Om bröderna skulle tvingas vara hemma på kvällarna skulle de sannolikt överrösta de konstiga arabiska TV-program som föräldrarna hänger framför.

– Intressant, säger Yuusuf. Jag kanske ska passa på att vara hemma och plugga på kvällarna innan mina syskon kommer hit från Somalia – om de skulle göra det.

Flera flickor uppmuntrar honom till att vara hemma och plugga mer. De är alla helt övertygade om att han och andra somaliska killar kommer att bli lyckligare om han ägnar mer tid åt studierna och mindre åt dumheter.

– Jag är inte ute och håller inte på med dumheter. På kvällarna har jag det skittråkigt. Mina föräldrar vill att jag ska sitta med dem och se på trista TV-program, säger Yuusuf.

På väg hem från skolan tar Yusuuf och Ali sällskap efter att ha undvikt varandra hela dagen.

De berättar för varandra vad de har hört om branden i moskén och känner sig nöjda med att det nu inte finns något ställe dit deras föräldrar kan gå och bli strängare. Ännu mer nöjda är de just idag eftersom det inte verkar som om de har lämnat några spår efter sig som har gjort att polisen har misstänkt just dem.

– Detta bör nog ändå vara det sista brottet vi ägnade oss åt som inte ger oss mer pengar, tycker Yuusuf och Ali håller med.

De börjar diskutera hus de ska tjäna pengar för att kunna göra roliga saker. Rån kanske kan ge mer pengar än vanliga stölder. De tror i alla fall att rån är mer riskabelt att ägna sig åt, både för rånaren och den rånade. De tror att det enklaste är att börja öva upp sig genom att snatta godis i liten skala på Ica och Lidl.

De styr stegen mot Ica. De turas om att hålla vakt och stoppa kalsongerna fulla med chokladkakor och smågodis. På väg ut till kassorna ser de till att jackorna döljer det som putar ut från byxorna. Utan problem tar de sig ut genom kassorna.

När de kommer ut blir plötsligt Yuusuf orolig:

– Tänk om de har videokameror som övervakar godisdisken inne på Ica. Då ligger vi illa till, säger han.

Ali berättar att han faktiskt hade tänkt tanken och sett sig om innan de började plocka på sig godis. Han kunde inte upptäcka någon videokamera, så han är inte orolig.

På vägen hem går de upp i en skogsdunge och plockar upp chokladkakorna ur byxorna. De sätter sig ner och äter upp hälften. Resten lägger de ner i skolväskorna för att äta nästa dag.

De funderar på hur de ska kunna utveckla stölderna till något mer värdefullt än godis. Att stjäla mobiltelefoner är en tanke, men de har hört att det krävs koder för att kunna använda telefoner. Vad skulle du mer kunna stjäla utan att föräldrarna märker det?

De funderar på att stjäla sig cyklar för att snabbare kunna ta sig både till skolan och till andra platser.

– Det bästa är nog att välja väldigt vanliga cyklar, så ingen märker att vi kommer på deras cykel. Vet du förresten vad som händer om vi åker fast, när vi är så här unga. Vi lär väl inte hamna i fängelset, säger Yuusuf.

Det har inte Ali någon aning om även om de har diskuterat den här frågan vid flera tidigare tillfällen. Däremot är han skeptisk till att bara stjäla vardagliga cyklar. Han skulle hellre vilja cykla omkring på en tuff mountainbike.

Ali känner Hassan, en irakisk kille som både stjäl och säljer cyklar. Han ska diskret försöka lära sig lite praktiska saker om livet som cykeltjuv av den kompisen. Troligen vet han också en del om vad som händer om de skulle åka fast. Ali vet att Hassan vid något tillfälle tagits av polisen, som konfiskerat alla hans stulna cyklar. Något annat straff fick han inte.

De enas om att tänka mer på detta och skiljs åt för att gå hem var och en till sig.

När Yuusuf kommer hem dukar hans mamma fram en lite läckrare kvällsmat än vanligt. Hon har varit på en butik som säljer baklava, söta arabiska bakelser. Mohamed förklarar att de firar att han nu har fått en praktikplats på ett lager i utkanten av staden.

– Om jag lyckas så finns det goda chanser att jag får ett riktigt jobb. Jag börjar redan i morgon bitti så jag behöver stiga upp tidigt, säger den glädjestrålande Mohamed.

Yuusuf gratulerar honom och hoppas verkligen att hans far får ett riktigt jobb, så att deras liv blir mindre fattigt. Detta kan bli början på ett nytt liv för hela familjen. Ett liv med mer pengar skulle göra allting annorlunda, tror han.

Han har dock kamrater vars föräldrar fått praktikplatser, men aldrig något riktigt jobb. Andra har fått jobb, men utnyttjats och tvingats jobba jättemycket för en usel lön. Det berättar han inte för föräldrarna för att inte förstöra den goda stämningen.

– Hur ska du ta dig ända dit så tidigt på morgonen. Har du kollat hur bussarna går, frågar Yuusuf. Lite överraskande berättar Mohamed att han fått låna en cykel av företaget som han ska jobba hos.

– Kunde du inte fått lånat en kamel istället, säger modern lite skämtsamt.

De fortsätter att äta små söta bakelser och dricka sött kaffe med god aptit. Plötsligt blir Yuusuf illamående och måste rusa till toaletten för att kräkas. Han inser att även om han ofta äter mycket sött har han fått en överdos nu. Kallsvettig går han vägen över köket och berättar att han behöver gå och lägga sig. Kortfattat önskar han fadern lycka till.

Han slänger sig på sängen och somnar med kläderna på.

Mohammed tänker

att han också måste gå och lägga sig för att sova om han ska orka stiga upp tidigt imorgon bitti. Samtidigt som han är glad för att ha fått denna chans, så är han väldigt orolig för hur han ska klara sig. Han har inte arbetat en enda dag sedan han kom till Sverige, så det kan bli en svår omställning. Han är medveten om att svenskar har ett annat förhållande till att passa tider än somalier, men känner sig fast besluten att leka svensk och komma i tid varje dag.

Han inser att detta inte är något drömjobb, men att det kan ändå bli ett rejält uppsving för hela familjens tillvaro.

Mohammed tänker också lite på Yuusuf. På något sätt tycker att deras kontakt har blivit sämre det senaste året. Han vet allt mindre vad sonen tänker och gör. Även om han inte läser svenska tidningar eller lyssnar på svensk radio vet han att somaliska pojkar ofta ägnar sig åt brottslighet i svenska förorter. En del av dem – men långt ifrån alla – stjäl, knarkar, bränner bilar och rånar. Han hoppas verkligen inte att Yuusuf är på väg in på den brottsliga banan.  

Vad skulle han göra om han får veta att Yuusuf ägnar sig åt brott? Det vet han inte just nu, men han tänker att han borde lägga upp en plan för att förebygga brottslighet hos sonen.