Kapitel 2

Yuusufs ensamma första skoldag

Den 19 augusti 2002

Idag går lille Yuusuf ensam till skolan för att delta i sin första skoldag. Hans somaliska föräldrar känner sig osäkra på människorna och miljön där, så de vill absolut inte följa med och vägrar hårdnackat när Yuusuf tjatar på dem att komma med honom.

När han kommer in på skolgården känner han sig förvirrad och vet inte vart han ska gå. Det finns så många ingångar med en massa bokstäver som han inte kan läsa. Han sätter sig på en sten mitt på skolgården, ser sig omkring och funderar på genom vilken av dörrarna han ska gå in.

Det snurrar i huvudet på honom. Ett ögonblick funderar han på att gå hem igen, men inser att hans föräldrar kommer att bli rasande om han inte stannar kvar och sköter sig så gott han kan. Han skulle vilja ha någon vuxen att fråga, men ser ingen som han känner igen. Det är inte så konstigt. Han känner inte så många fler vuxna än sina föräldrar.

Nu är skolgården nästan tom. Alla barn och deras föräldrar har gått in i klassrummen. Yuusuf känner sig vanmäktig och kan inte hålla tillbaka tårarna.

– Varför gråter du, lille vän, hör han en mörk och vänlig röst till vänster om sig.

Han vänder sig åt det hållet och ser en stor man med en mörk kostym. Yuusuf försöker behärska gråten och svarar att han inte vet vilket klassrum han ska gå till, eftersom detta är hans allra första dag i skolan. Eftersom han inte kan läsa kan han inte förstå pappret som föräldrarna har skickat med honom.

– Kom med mig, så ska jag visa dig, säger den vänlige mannen, tittar på pappret, tar honom i handen och leder honom bort mot en ingång, Mannen berättar att han heter Lennart och är rektor på skolan.

Yuusuf har ingen aning om vad en rektor är, men han frågar inte för att förstå. Det skulle vara pinsamt att visa sin okunnighet. Hans far har sagt till honom att pojkar aldrig ska visa att de inte kan något.

Bredvid ingången står en bokstav som Yuusuf försöker lägga på minnet, trots att han inte kan alfabetet. Lennart säger att det är ingång C. Yuusuf tänker att ett C ser ut som en skål som ligger på sidan. Det kommer han att minnas imorgon också.

Inne i klassrummet visar hans lärare, som heter Anita, honom till hans bänk. Sedan fortsätter hon att informera om allt som föräldrarna och barnen behöver veta.

Yuusuf förmår inte riktigt att lyssna. Han ser sig nyfiket omkring och noterar att alla de andra barnen har minst en förälder med sig. Det får honom att inse att han måste skärpa sig och lyssna för att kunna veta det han måste inför morgondagen. Han gör sitt bästa, men ibland är det svårt att förstå. Anita använder många ord som han inte har lärt sig eftersom hans föräldrar inte använder dem och för att han inte har haft många svenska lekkamrater och knappast har träffat någon vuxen som talar felfri svenska.

På Yuusufs ena sida sitter en flicka som ser ut att vara född i Sverige av svenska föräldrar. På andra sidan sitter en kille som ser bekant ut. Yuusuf anar att han också har föräldrar som har flytt från kriget i Somalia, landet som hans föräldrar Mohamed och Suado pratar så mycket om med varandra.

Yuusuf frågar viskande vad killen heter. Han svarar direkt ”Ali”, ett namn som han har hört att också flera av Yuusufs kusiner i Somalia har.

Anita spänner ögonen i pojkarna och skriker ”håll tyst”. De båda pojkarna stelnar och vänder sig framåt mot katedern.  Fem minuter senare känner han hur någon petar honom i sidan. Det är flickan bredvid honom, som sedan viskande frågar vad han heter och samtidigt säger att hon heter Lisa. Han viskar ”Yuusuf” till henne och ögonblicket senare står Anita bredvid dem och skriker att de måste lära sig att hålla tyst i klassrummet om de inte har begärt och fått ordet.

Då reser sig Lisas mamma upp och svarar högljutt:

– Vad är du för en lärare som inte fattar att barn har ett behov av att kommunicera. Både de och du kommer säkert ha nytta av att de lär känna varandra snabbt. Ingenting blir väl bättre av att du låter som en underofficer.

Anita rodnar av ilska och går tillbaka till katedern utan att svara. Under många år som lärare har hon lärt sig att det inte lönar sig att ta den här typen av konflikter med föräldrar.

Efter ytterligare en stunds entonigt pratande säger Anita:

– Nu har jag berättat allt som ni behöver veta inför de närmaste veckorna. Det här blir en kort dag, men nu har framför allt föräldrarna chansen att ställa frågor. Vad behöver ni veta?

Det kommer en störtskur av frågor från föräldrarna, men Yuusuf förmår inte att förstå så mycket av det de säger. Samtidigt är han bekymrad för att han inte har förstått allt han behöver när han ska vara tillbaka här imorgon.

Han väntar till andra barnen och deras föräldrar har lämnat klassrummet och går fram till Anita och frågar henne vilken tid han ska vara tillbaka i skolan imorgon. Hon svarar lite ilsket och ovänligt:

– Du måste lära dig att lyssna. Dessutom måste du lära dig att passa tiderna. Det är inte afrikansk tid som gäller här. Har du någon klocka?

Nej, det har inte Yuusuf Han berättar för Anita att han har bett föräldrarna att köpa en klocka till honom, men de har sagt att de inte har haft råd att köpa ens den billigaste.

– När du kommer hem måste du säga till dina föräldrar att de är tvungna att köpa en klockan till dig, så att du kan komma i tid till varje lektion. Om de inte har råd får de spara in på något annat. Du måste vara här klockan 8.30 imorgon.

Yuusuf tänker efter och kan inte komma på något de skulle kunna spara på, men tiger. Han känner sig gråtfärdig igen. Hur ska han veta när klockan är 8.30?

– Nu har vi pratat färdigt. Spring genast iväg hem till dina föräldrar. Du kanske kan låna en vuxenklocka av dem, säger Anita barskt.

Yuusuf känner sig fruktansvärt ensam. Han är väldigt besviken på att hans föräldrar inte följde med honom. Eftersom ingen av dem har något jobb att ta ledigt ifrån så borde det ha varit enkelt. Han känner sig helt enkelt inte älskad.

Utanför skolan blir Yuusuf glatt överraskad. Där väntar Ali på honom. Hans föräldrar har gått iväg till sina städjobb inne i Eskilstuna centrum och han har inte heller några andra vänner i klassen.

– Ska vi leka i eftermiddag, frågar han.

Det vill Yuusuf gärna. De bestämmer att gå hem till Ali, som inte bor så långt från skolan. Eftersom hans föräldrar är på jobbet är hans lillasyster på förskolan, så de kan ha lägenheten för sig själva. Ali är hungrig och frågar Yuusuf om han vill ha en sambusa, en somalisk pirog. Javisst, det vill Yuusuf gärna. Sambusa är hans favoriträtt.  

Ali tar fyra hembakta sambusas ur frysen och värmer dem i mikron. Han fyller en tillbringare med vatten och de båda pojkarna äter med en glupande aptit, som om de inte har ätit på flera dagar. Mellan tuggarna försöker de lära känna varandra.

– Har du något mer syskon än lillasystern som är på dagis, undrar Yuusuf.

– Ja, jag har en storebror som är kvar i Somalia. Honom kommer jag inte alls ihåg. Har du många syskon, frågar Ali.

Yuusuf berättar att han har många syskon och halvsyskon i Somalia, men inget här i Sverige. Han är yngst i hela syskonskaran, som han inte känner. Båda pojkarna har lite svårt att förstå att deras föräldrar lämnade så många av sina barn i Somalia. Samtidigt så är de båda väldigt tacksamma för att de fick följa med till Sverige. Föräldrarna har berättat att syskonen lever med fattiga släktingar och svälter ibland. De är dessutom omgivna av män som krigar. Föräldrarna har försökt få hit några av deras barn, men hittills har det inte lyckats och deras förhoppningar och ansträngningar avtar numera.

Pojkarna talar omväxlande svenska och somaliska med varandra.

Ali berättar att han och hans syster ofta talar svenska med varandra. Det får föräldrarna att bli arga, eftersom de inte förstår vad deras barn säger. Det har hänt att hans far slagit till honom när han hört honom tala svenska.

– Mina föräldrar verkar också irriterade när de hör mig tala svenska. Samtidigt ber de mig ibland att översätta brev de har fått från kommunen, men jag kan inte tillräckligt mycket svenska för att klara av alla svåra ord. Dessutom kan jag ju inte läsa ännu, så de läser upp breven på svenska med sitt dåliga uttal som gör det ännu svårare att förstå, berättar Yuusuf.

När de är mätta bestämmer sig pojkarna för att gå ut och leka en stund.

– Vad ska vi göra, undrar Yuusuf.

Ali föreslår att de ska klättra i träd. Han har nästan inga leksaker, och ingen dator, så det gäller att utnyttja de skogsdungar som finns mellan husen i Fröslunda.

Innan de går ut varnar Ali för att de måste gå tyst och försiktigt i trappan. På första våningen bor en gammal snäll tant. Hennes son hatar människor med mörk hudfärg. Den arge sonen har hotat Ali med stryk flera gånger, trots att Ali aldrig gjort honom eller hans mor något ont. Tvärtom har han ofta hjälpt den gamla snälla tanten att gå ut med soporna. Ibland har han också gått och handlat åt henne.

Hon har gett honom lite pengar som tack. Ett tag trodde han att det var därför sonen var arg på honom, men så småningom förstod han att det var hans hudfärg som retade upp honom.

Nu smyger de förbi den snälla tantens dörr och slipper stöta på den arge sonen. När de kommer ut på gården träffar de på en annan svensk man som verkar bli provocerad av att de finns till trots sin mörka hudfärg.

– Negerjävlar, åk hem till Afrika annars slår jag ihjäl er, skriker han åt dem och pojkarna springer snabbt därifrån.

Det är inte första gången de hör den typen av hot, så de är inte rädda för att han verkligen ska döda dem. De tycker i alla fall att det är obehagligt att bli utskällda och hotade trots att de är oskyldiga till allt som de beskylls för – utom sin mörka hudfärg. Trots att de inte kan påverka sin hudfärg känner de sig skamsna över att de ser ut som de gör, trots att föräldrarna sagt åt dem att vara stolta över att vara svarta.

De känner ingen lust att anklaga mannen för hans till synes osunt bleka hudfärg. De kommer inte ens på tanken att skälla på honom för att han är vit.

Ali visar vägen till en skogsdunge med många träd, där grenarna växer lågt så att de är lätta att klättra upp i. De tar sig högt upp i flera träd.

– Visst vore det kul om träden växte lite tätare så att vi kunde slänga oss mellan träden. Tänk om vi kunde bosätta oss uppe i träden och slippa alla arga gubbar som retar sig på att vi har mörkt skinn, säger Ali.

– Ja, det vore kul, men det skulle nog inte vara så bekvämt att sova uppe i träden, särskilt inte på vintern. Jag tror också att vi skulle ha svårt att hitta någon god mat i träden. Tallkottar verkar inte så gott. Det kanske vore lite tråkigt att leva utan TV och annat som behöver elektricitet, svarar Yusuuf.

Ali håller med. Han föreslår att de ska testa hur länge de lyckas hålla sig kvar i träden. Yusuuf går med på den idén. Båda tror att de ska klara flera timmar däruppe.

De sitter på var sin gren och pratar om sina familjer och sina förväntningar på skolan och framtiden i Sverige. De är eniga om att de ska anstränga sig hårt för att bli riktigt svenska. Trots sin låga ålder inser de båda att deras chanser i livet ökar om de lyckas bli svenskar.

– Fast det kommer att bli svårt att få en riktigt svensk hudfärg. Det kan inte köpas för pengar och det finns väl inget sätt att byta färg med hjälp av hårt arbete. Låt oss bli snälla svarta svenskar, säger Ali.

När samtalsämnena börjar ta slut, i alla fall tillfälligt, har Ali ett annat förslag:

– Set du det där trädet som står så nära. Ska vi inte försöka hoppa över dit utan att klättra ner till marken?

Yuusuf är skeptisk. Hoppet verkar vara alldeles för farligt för att testa. Han vill verkligen inte riskera att skada sig genom att falla ner till marken.

Ögonblicket efter kastar sig Ali mot trädet bredvid. Han får tag i en gren, men den går av och han faller. Skriket när han slår i marken skär igenom märg och ben hos Yuusuf. Han klättrar snabbt ner för att se vad han kan göra för Ali.

– Jag tror att jag har brutit benet. Kan du försöka hämta hjälp, gnyr Ali och pekar på hur det högra benet liksom är vinklat åt fel håll.

I avsaknad av mobiltelefon springer Yuusuf iväg och letar efter någon som kan hjälpa honom att ringa efter en ambulans. Ute på den närmaste vägen möter han en gammal gubbe som förstår vad som behöver göras. Han ringer 112 och lämnar luren till Yuusuf, som förklarar var Ali ligger och vad han har råkat ut för.

Den gamle gubben följer sedan med upp till skogsdungen, där Ali ligger och har ont. Gubben berättar att han heter Gustav och har arbetat som läkare till för 21 år sedan, då han gick i pension. Han känner lite lätt på Alis ben och säger att han är övertygad om att underbenet är brutet.

En liten stund senare kommer två ambulanssjuksköterskor med en bår. Ali jämrar sig när de lyfter upp honom på båren. De frågar Gustav och Yuusuf om de vill följa med till sjukhuset och hålla sin kompis sällskap.

Gustav säger att han är på väg för att hämta ett barnbarn i förskolan, men Yuusuf erbjuder sig att följa med. Ali tackar för att han får sällskap.

När Yuusuf kommer hem vid 18-tiden är hans far mycket upprörd. Även om han inte har så mycket koll på svenska skolor hade fadern trott att de slutade mycket tidigare.

Yuusuf berättar att han följt med en klasskamrat hem – och sedan till sjukhuset när han skadat sig. Då slår hans far honom i ansiktet med handflatan.

– Fattar du inte att du ska komma hem från skolan när den är slut? Vi har kompisar som är så trångbodda att de inte vill att deras barn ska komma hem från skolan, men eftersom du inte har några syskon att trängas med måste då hålla dig hemma så att vi har ordning på dig. Om du ska göra något annat än att vara hemma och gå i skolan måste du be om lov, säger fadern.

Yusuuf tycker att föräldrarna borde intressera sig för hur hans dag har varit istället för att försöka utöva sin makt över honom. Han kan inte låta bli att fråga:

– Varför vill du bestämma så mycket över både mamma och mig?

Han får inget svar.

Då berättar han om olyckan som gjorde att han har åkt ambulans och om sitt besök på sjukhuset, om ligger i andra änden av Eskilstuna.

Mohamed ser lite skamsen ut och ber om ursäkt för att han blivit arg utan att lyssna på Yuusuf. Han frågar hur det är med Ali och Yuusuf berättar att hans kompis har gipsats och kommer att bli kvar på sjukhuset någon eller några dagar.

På kvällen har Yuusuf svårt att somna. Han ligger och är orolig inför morgondagen i skolan.

Hur ska han förstå allt som Anita säger? Hur ska han klara sig utan Ali? Vad ska de andra klasskamraterna tycka om honom? Hur ska han orka koncentrera sig på att lära sig nya saker under en hel skoldag?

Han känner en förlamande hopplöshet. Efter en stund försöker han fundera ut vad han ska göra för att klara sig. Insikten att språket är ett så stort hinder gör honom förtvivlad.  

Varför förstår inte föräldrarna det? Han tror att åtminstone hans mamma och ibland också hans pappa vill honom väl. Föräldrarna borde väl fatta att han behöver deras hjälp för att lyckas växa upp till en lycklig människa. Även om han inte kan ordet ”lillgammal” så känner han sig så ibland.

Han vrider och vänder på sig, men kan ändå inte somna. Då stiger han upp och öppnar fönstret. När han tittar ut och känner den friska luften inser han att han skulle vilja klättra ut, men de bor för högt upp för att klara det.

Det enda som återstår är att gå och lägga sig och fundera en stund till.

Yuusuf tänker

att han kanske kunde ha stoppat Ali från att ta en risk som gjorde att han skadade sig. Han undrar hur det skulle vara att ligga på sjukhuset. Det kanske vore lättare än att gå i skolan. Han tänker att han ändå inte skulle vilja ha ont i benet. Han vet att man i Sverige går i skolan i minst nio år och så länge tar det inte för ett brutet ben att läka. Så istället för att hoppas slippa skolan fattar han att han måste kämpa för att klara skolan.

En tanke dyker upp i huvudet:

Tänk om jag kunde bli mina föräldrars förälder. Om jag lär mig tillräckligt mycket i skolan kanske jag kan hjälpa dem att bli mer svenska. Då skulle de kanske kunna få svenska vänner och så småningom också ett jobb som skulle göra att de fick råd att göra mer roliga saker.

Tanken på hur han ska klara morgondagen maler i huvudet. Han förstår att han måste koncentrera sig på flera saker. Det gäller både att försöka lyssna intensivt på allt Anita säger och att hitta ett sätt att komma ihåg allt. Det verkar inte enkelt eftersom han inte kan skriva och därför inte kan anteckna det Anita säger.

Han tror också att han kan ha hjälp av att lära känna flera av sina klasskamrater, så att han kan fråga dem om sådant som han inte förstår. Att känna fler kan också göra livet i skolan betydligt roligare, anar han.

Länge funderar han på hur han ska lyckas få föräldrarna att engagera sig mer i hans skolgång. Alla de barn som idag hade en eller två föräldrar med verkade betydligt säkrare och lyckligare än han själv. Samtidigt anar han att både Mohamed och Suamo skulle önska att de kunde mer om Sverige och svenskarna. Egentligen skulle de behöva gå i grundskolan själva.