Kapitel 7

Yuusuf kallas till ett allvarligt samtal

Den 18 september 2006

Under dagens första lektion kommer ett bud från rektorn. Yuusuf ska komma till rektorn för ett viktigt samtal klockan 10.00. Han blir alldeles kallsvettig.

Vad kan det handla om? Glaskrossning? Moskébrand? Snatteri? Oavsett vilken av dessa händelser som rektorn vill tala om känner sig Yuusuf säker på att det kommer att bli mycket obehagligt. Även om det skulle handla om skolarbetet har han skäl att vara mer än orolig.

Hur ska han göra? Neka till alla beskyllningar? Erkänna för att slippa ifrån ett pressande förhör så snabbt som möjligt? Rymma från skolan istället för att gå till rektorn? Vart ska han då ta vägen?

Yuusuf kan inte bestämma sig för något alternativ. När han sitter i dessa tankar ställer läraren, som heter Jonas, en fråga till honom. Han inser att han har fått en fråga, men har inte hört vad det handlar om.

– Förlåt, jag hörde inte, svarar han.

– Säg som det är att du inte lyssnade, säger Jonas irriterat.

Yuusuf svarar inte, eftersom han inte vet vad han ska svara. Han har suttit i andra tankar så länge att han inte har någon aning vad frågan kan handla om. Utan att veta varför är han också helt övertygad om att Jonas inte gillar honom.

Nu kommer Jonas fram till Yuusuf och ställer sig bredbent vid sidan av bänken. Han ser ut som han tänker säga något, men står där tyst en stund och återvänder sedan till sin kateder. Yuusuf grubblar över vad han hade tänkt säga, men kommer inte fram till något resultat. Han kanske bara ville skrämmas genom att verka hotfull?

På rektorsexpeditionen får Yuusuf vänta 25 minuter på att rektorn ska ha tid med honom. Han är jättenervös och biter ner naglarna så långt det går medan han väntar.

När rektor Lennart äntligen dyker upp infinner sig hos Yuusuf en blandad känsla av lättnad och nervositet. Lennart ber honom sitta ner i den låga besöksstolen, ser ner på honom, och spänner ögonen hårt i honom och säger:

– Jonas – din lärare – har bett mig att tala med dig. Han säger att du är en begåvad kille som skulle kunna klara dig väldigt bra om du bara ansträngde dig lite mer. Han tror att du är för lat för att bry dig om skolarbetet. Har du någon förklaring på varför du inte följer med på lektionerna och inte verkar göra läxorna heller?

Yuusuf drar en djup suck av lättnad, eftersom samtalet inte kom att handla om något av de brott han ägnat sig åt de senaste dagarna. Han hoppas att inte Lennart märker att han känner sig lättad.

– Det finns nog flera orsaker till att jag inte lyckas så bra i skolan. Ett skäl är att mina föräldrar inte kan svenska så bra, ja farsan kan knappast ens läsa. Därför kan de inte hjälpa mig med skolarbetet. Ett annat skäl är att Jonas sällan bryr sig om oss elever med mörk hudfärg. Han talar mest till de infödda svenskarna och då tappar vi invandrare intresset, säger han.     

Lennart vill veta om Yuusuf anklagar Johan för rasism. Nej, det gör han inte. Han tror bara att Jonas är ovan vid att umgås med människor från andra länder än Sverige och kanske några i övriga Europas. Han verkar känna sig obekväm när han inte förstår hur de nya svenskarna tänker.               

– Jonas är en duktig lärare, men inte någon psykolog. Du kan inte förvänta dig att han ska förstå hur alla människor tänker. Har du någon idé om hur ni skulle kunna få bättre kontakt? Eller har du någon annan idé om vad som skulle kunna få dig att lägga ner mer tid och energi på skolarbetet, säger Lennart.

Yuusuf tycker inte att det är hans jobb att vara pedagog, så han föreslår Lennart att han ska skicka Jonas på vidareutbildning för att kunna förstå alla elever, oavsett bakgrund.

Lennart blir sur.

– Ni invandrare kostar redan samhället så mycket pengar. Ni kan inte komma med ännu mer krav, som kostar pengar för Eskilstuna kommun. Det är du som måste skärpa dig och anstränga dig mer, fräser han.

Yuusuf hugger tillbaka:

– Jag gör redan mitt bästa. Och det där att vi invandrare kostar samhället så mycket pengar är både orättvist och osakligt. Vi bidrar mycket också. En klasskompis har berättat att hälften av alla bagare i Sverige är invandrare. Utan dem skulle Sverige få brist på bröd. Nästan hälften av alla bussförare är också från andra länder. Utan dem skulle många svenskar ha svårt att ta sig till jobbet varje morgon. En tredjedel av all vårdpersonal är också invandrade. Utan dem skulle hälsan försämras hos många människor i Sverige. Vad skulle ni göra utan oss?

Nu tröttnar Lennart på att få mothugg och säger åt Yuusuf att gå tillbaka till sitt klassrum. Innan han har hunnit till dörren ropar rektorn tillbaka honom. Han har kommit på att han glömt skicka med ett brev hem till Yuusufs föräldrar. Han vi ha ett svar från dem innan veckan är slut.

På lunchrasten är Ali, Lisa och flera andra kamrater nyfikna på vad rektorn hade att säga till Yusuuf. Han berättar att han anklagats för att vara lat.

– Det tycker jag är orättvist. Jag tycker att du har lärt dig mer än jag under alla de år som vi har gått i samma klass. Ofta blir jag uppmuntrad att vara flitigare när jag ser hur hårt du jobbar fast du inte har det stöd du förtjänar, säger Lisa.

Yuusuf känner sig lite varm inombords och har lust att krama Lisa, men han avstår. Han är rädd att reta upp de många infödda svenska grabbar som är avundsjuka på att Lisa och han är så goda vänner.

Ali blir jättearg både på Lennart och Jonas.

– De är jävla rasister, som tycker att vi är lata bara för att vi har mörk hy, säger han.

Lite oväntat tar Yuusuf dem i försvar och hävdar att de bara är lite korkade. Han har noterat att både Jonas och Lennart stirrar på brösten och baken på Miriam, en väldigt vacker mörkhyad lärarinna med rötterna i Uganda. De verkar gilla henne för de fjäskar för henne på olika sätt också. I hennes närhet verkar de verkligen inte rasistiska.

Ali tror att inte att de är intresserade av henne som människa utan att de bara är sugna på att ha sex med henne. Lisa instämmer i den tanken.

Senare på eftermiddagen ber Jonas att Yuusuf stannar kvar i klassrummet när de andra eleverna går ut på dagens sista rast. Jonas verkar surare än vanligt och Yuusuf anar ett efterspel orsakat av samtalet med Lennart.

Det stämmer. Han far ut med en rad anklagelser:

– Det du sa till Lennart om att jag behandlar elever olika på grund av deras hudfärg är helt fel. Du måste sluta ljuga. Jag bedömer alla elever efter hur de presterar. Så om du tycker att jag är kritisk mot dig så beror det på att du är så lat och ointresserad av dina studier. Det har absolut inget att göra med din hudfärg. Du måste helt enkelt skärpa dig.

– Hur ska jag göra det, frågar Yuusuf.

Jonas svarar på ett sätt som Yuusuf uppfattar som ovänligt:

– Genom att sluta vara så lat. Genom att utnyttja din stora hjärna. Genom att läsa på mer hemma. Genom att lyssna på lektionerna och ställa frågor om du inte förstår något. Se till att kunna det du ska helt enkelt. Lägg mindre tid på sådant som är oviktigt och mer tid på dina studier.

Yuusuf tycker inte att det finns någon anledning att fortsätta denna fruktlösa diskussion, så han går därifrån utan att säga hej då till Jonas.

På vägen hem går Yuusuf och grubblar hur han kan förändra sig och vända sitt misslyckande i skolan till en framgång. Han tycker inte att han är lat. Tvärtom känner han sig energisk, men kanske använder han sin energi på fel sätt?

Det är lätt att skylla på andra som Jonas och Lennart, men Yuusuf förstår om något ska kunna förändras så måste han själv ta itu med sin egen tillvaro. Annars kommer allt att fortsätta precis som förut.

Han inser att han inte är tillräckligt koncentrerad på skolarbetet. Det finns så mycket annat som intresserar honom mer och som blandar upp hans tankar på skolarbetet. Hur ska han kunna rensa bort andra tankar när han håller på med skolarbetet?

Föräldrarna förmår inte att stötta honom. Frågan är hur han ska kunna få dem att ta en mer aktiv del av hans studier. Han vet att språket är ett hinder, så ett första steg skulle kanske kunna vara att försöka lära dem bättre svenska. Även om hans eget svenska ordförråd också är lite begränsat låter hans egen svenska som det brukar låta här i gnällbältet, så han skulle kunna ge dem hjälp att känna sig som Eskilstunabor. Han inser att föräldrarnas kunskaper i många ämnen inte är i närheten av vad som krävs på mellanstadiet, men de skulle kunna resonera sig fram till större kunskaper på en rad områden om de ansträngde sig. Första steget skulle kunna vara att ta upp en diskussion om hur de kan stötta varandra för att lyckas bättre i det svenska samhället.

Han hoppas verkligen att faderns praktikjobb kommer lär honom mycket mer om det svenska samhället.

När han kommer hem tar han upp den här diskussionen med föräldrarna. Han ger dem brevet som han har fått från Lennart till dem. De förstår först inte vad han menar. Han försöker förklara gång på gång och till slut verkar det som Mohamed har fattat något och förklarar för Suado.

– Yuusufs lärare klarar inte av sitt jobb och vill att vi ska sköta en del av det, säger han.

Suado svarar:

– Jag talade lite med en svenskfödd grannfru som bor längst ner i vår trappuppgång. Hon var väldigt upprörd över att lärarna kräver mer och mer av föräldrarna. De har bra betalt för att ta hand om våra barn och borde inte kräva att vi sköter deras jobb gratis.

Yuusuf protesterar:

– Det är inte lärarna som vill ha hjälp utan jag, er son. Ni måste väl förstå att ni har mycket mer tid att diskutera med mig än vad lärarna har. De har så många elever att dela sin tid emellan, så jag kan inte förvänta mig att de ska jobba dygnet runt för att lära oss allt som vi behöver kunna.

Diskussionen fortsätter. Argumenten upprepas gång på gång och föräldrarna börjar se trötta och stötta ut. Yuusuf är rädd att de ska avsluta samtalet eftersom de tycker att det är naturligt att de bestämmer över sin son.

– Fattar ni inte att ni kan lära er en del genom att vi diskuterar det som jag förväntas lära mig i skolan. Även om ni är dåliga på att läsa och skriva, så kan ni lära er mer av det svenska språket och mer om det svenska samhället genom att prata med mer med mig på svenska om det vi talar om i skolan. Det skulle troligen öka era chanser att få ett riktigt jobb, säger han.

Suado säger sig inte vara så intresserad av att få ett jobb. Hon tror inte att hon skulle få så mycket betalt att det skulle löna sig. Mohammed är lite missmodig efter den första svåra dagen på sin praktikplats.

Mohammed säger också att han förväntar sig att hans fru stannar inne och tar hand om hushållet. Han vill inte att hans fru ska ut på en arbetsplats och träffa andra män.

Suado kommenterar inte det, men Yuusuf protesterar irriterat:

– När ni envisas att tänka i gammaldags somaliska banor förstår jag inte varför ni vill bo här i Sverige. Varför flyttar ni inte tillbaka till ert hemland?

Den kommentaren retar Mohammed mer än Yuusuf hade kunnat ana?

Han skriker att det borde vara självklart att förstå att inga andra än krigare vill bo i ett land, där människor dödas så gott som dagligen och där blod och våld och död drabbar nästan alla familjer.

– Skulle du vilja att vi dödas, frågar Mohamed.

– Nej, självklart inte, men alla som bor i Somalia dödas väl inte. Många människor lever och har det bra i Somalia, säger Yuusuf.

– Tillräckligt många dödas för att det ska vara mycket farligare att bo där än här, svarar Mohammed.

Yuusuf tänker

att mentalt bor hans föräldrar kvar i Somalia efter alla dessa år i Sverige. Han skulle vara glad om de istället var mer närvarande i det svenska samhället, men han orkar inte fortsätta med den här diskussionen.

Samtidigt som han irriterar sig på sina föräldrar tycker han synd om dem för att de inte verkar ha varken vilja eller resurser att anpassa sig till svenska förhållanden.

Han funderar på vad – förutom Mohameds praktikplats – som skulle kunna få dem att närma sig det svenska samhället, Kanske om svenskarna var bättre på att välkomna dem så skulle det gå bättre?

Nej, han vill inte skylla på andra.

Plötsligt kommer han på att Suado har berättat att hon är bra på matematik, att hon har varit matematiklärare i ungdomen i Somalia, något som hon sällan talar om. Det skulle väl kunna vara en möjlighet för henne att ta sig ut i arbetslivet.

Framför allt borde hon kunna använda sina erfarenheter som lärare i Somalia till att bidra till hans matematikkunskaper. Han misstänker att det är hans far som inte vill att modern ska visa sig vara duktigare än han.

Han vet att det finns andra somaliska föräldrar som är värre, men han tror också att det är en nackdel att de hänger kvar i sin muslimska tro. De litar på att en gud som inte finns ska fixa saker som de borde fixa själva.