Kapitel 10

Polisen gör en razzia i skolan

Den 24 - 26 september 2008

När Yuusuf lite försenad kommer till skolan på morgonen står det tre polisbilar på skolgården. Hjärtat hoppar upp i halsgropen på honom och tankarna snurrar runt som en snabbgående karusell inne i hans huvud.

Är poliserna ute efter honom och hans kompisar, som har snattat, slagit sönder, eldat och langat knark? Ska han vända och gå hem för att slippa förhör? Stärker det misstankarna mot honom om han verkar rädd för polisen?

Han bestämmer sig för att uppträda så normalt som han kan och fortsätter direkt till klassrummet. Lektionen har just börjat när det knackar på dörren och två poliser och en stor svart hund kommer in med bestämda steg.

– Hej! Jag heter Jonas och min kompis här heter Pontus. Vår hundkompis heter Fido. Vi är här eftersom vi har fått tips om att det förekommer mycket narkotikaförsäljning på den här skolan mest på högstadiet, men ända ner på mellanstadiet. Därför har vi bestämt att Fido och en hund till idag ska gå igenom alla klassrum på mellanstadiet och högstadiet, säger den kraftigt byggde polisen med lite gäll stämma.

Kompisarna Pontus och Fido ger sig sedan ut på vandring fram och tillbaka mellan bänkarna. När han passerar Ahmed stannar Fido till och börjar sniffa.

Jonas tar Ahmed åt sidan och börjar känna på hans kläder. Ahmed ser orolig ut. Efter en stunds kännande, klämmande och sniffande säger Jonas:

– Du måste ha haft kontakt med knark visar Fido. Var har du gömt drogerna?

Ahmed är tyst en stund och flackar med blicken. Sedan förnekar han kategorisk all kontakt med droger. Han har ingen förklaring till Fidos beteende.

– Du ljuger, din jävel. Nu blir det en kroppsvisitations på toaletten, säger Jonas argt och drar omilt iväg med Ahmed ut genom dörren till klassrummet.

Polisen Pontus tar tillfället i akt att hålla en kort föreläsning om farorna med droger och om vad som kan hända med dem som blir ertappade med att sälja, inneha och använda knark. Fido sitter still och ser ut att lyssna uppmärksamt, trots att han troligen har hört detta förut och sannolikt inte förstår något.

Yuusuf lyssnar ovanligt noga. Han hör inget som han inte har hört förut, men blir ändå lite bekymrad över farorna med att knarka. Nu känner han sig lite lugnare eftersom han kommer gå fri idag. Varken han eller någon annan i klassen har några frågor när Pontus har talat färdigt.

På toaletten knuffar Jonas in Ahmed i ett bås och ryter åt honom att ta av sig alla kläder. Ahmed protesterar, men Jonas hotar med att skära sönder kläderna om han inte gör som han blir tillsagt.

– Det kan väl inte vara så kul att gå hem naken?

Ahmed kokar inombords, men ser ingen annan utväg så han börjar klä av sig. Jonas sniffar på alla plaggen och känner igenom fickorna. När han inte verkar hitta något misstänkt tar han på sig en gummihandske och beordrar Ahmed att böja sig framåt. När han gjort det sticker han upp en finger i ändtarmen.

Ahmed stönar och skäms.

– OK, jag hittade inget, men är säker på att du har hanterat droger ganska nyligen. Ge mig ditt namn och ditt personnummer. Du ska veta att vi kommer att hålla dig under uppsikt, hotar Jonas och går därifrån när Ahmed har skrivit ner sina uppgifter i ett block som polisen har i en ficka på benet.

Ahmed skyndar sig på att dra på kläderna. Han är tacksam för att ingen av skolkamraterna har kommit in på toaletten, när det som han har upplevt som ett övergrepp har pågått.

När han är tillbaka i klassrummet är de båda poliserna och deras hund borta.  Nyfikenheten hos de övriga eleverna känns så kompakt så Ahmed tror att han kan ta på den. Det inser också läraren så han frågar hur det gick.

– Jo, det gick bra. Jag är oskyldig.

Svaret leder fram till en följdfråga från läraren.

– Fick du någon förklaring på varför hunden markerade när han var nära dig?

Ahmed har inget svar på det. Han säger att han misstänker att hunden är lika knäpp som poliserna. Läraren övergår raskt till den ordinarie lektionen.

När skolan är slut för dagen går Ahmed, Yuusuf och några vänner till upp till den skogsdunge på kullen där de brukar hänga, tjuvröka och prata.

De andra vill veta om Ahmed har någon teori om vad som kan ha orsakat hundens redaktion. Ja, det har han.

– Igår hade jag en kokainleverans till en villaadress nära Mälarsjukhuset och blev lite nyfiken på hur det känns att sniffa kokain, så jag gjorde ett jättelitet hål i kuvertet med en knappnål. Sedan testade jag att sniffa lite, typ ett knappnålshuvud, men det var antagligen för lite för jag kände knappast någon effekt. Däremot kan det ha läckt ut några milligram pulver i fickan, förklarar han.

Ett par av de andra killarna har andra historier att berätta om hur poliserna har behandlat dem illa utan någon grund. Samtalet övergår i ett stegrande hat mot polisen.

– Jag har ett förslag, säger en kille som heter Hassan. Vi träffas sent ikväll vid Fröslunda centrum och kastar sten genom rutorna till både butiker och kontor. När poliserna kommer är vi redo med raketer som vi har kvar sedan nyår. Vi skjuter dem mot poliserna för att skrämma skiten ur dem.

Förslaget väcker entusiasm. De enas om att träffas vid midnatt utrustade med stenar och fyrverkerier. Det är inte riktigt årstid för raketer, men Hassans far har ett stort lager i deras förråd och några killar till har några enstaka raketer kvar.

När Yuusuf har skiljts från kompisarna är på väg hem får han ett sms från Oliver.

”Hej! Jag hörde att det var en razzia i er skola idag. Hur gick det för dig och kompisarna?”

Yuusuf svarar att det var obehagligt för några av kompisarna, men att det gick bra till slut. Ingen hade åkt fast. Polisen hade dock hotat att hålla ögonen på några av vännerna.

”Det kanske kommer att bli mer jobb för dig framöver om dina kompisar skuggas av polisen. Vi hörs!”, svarar Oliver en liten stund senare.

Yuusuf funderar på vad han vill tala om vidare med Oliver. Visst är det bra med mer pengar till familjen, men samtidigt har han tagit intryck av det polisen berättade om farorna med droger. Han är tvehågsen när det gäller det här jobbet, trots att det ger mycket pengar. Han är också lite skeptisk till alla meddelanden via sms. De borde polisen kunna hitta. Konstigt att de inte kollade igenom Ahmeds telefon nät de gjorde sin razzia i skolan.

När han kommer hem till föräldrarna kan han inte låta bli att berätta vad som har hänt. Han ventilerar också sin egen tvekan om att fortsätta som kurir.

Föräldrarna visar sig ha olika åsikter om detta.

– Alla har ett ansvar för sina handlingar. Om du tror att drogerna skadar andra så tycker jag att du ska avstå från att sprida dem till människor som tar skada. Risken att du åker fast är nog också stor, nu när polisen har koll på ert gäng, säger Suado.

– Ansvaret här kan inte ligga på dig. De som använder droger har ett eget ansvar för sina handlingar. De som säljer knark får väl ta ansvaret i förhållande till lagen, säger Mohamed.

Suado mumlar något om allas ansvar och Mohamed ser arg ut och säger att familjen verkligen behöver de pengar som kommer från Yuusufs jobb som knarkkurir.

Yuusuf känner sig inte klokare, men diskussionen ebbar ändå ut. Han hoppas att föräldrarna kommer att gå och lägga sig och somna hårt, så att de inte märker när han går iväg mot Fröslunda centrum om några timmar.

En liten stund före midnatt träffar Yuusuf grabbgänget 50 meter från Fröslunda centrum.  Han har en ryggsäck med stenar som han plockat upp på vägen hit, men inga raketer. Flera av hans vänner, inte bara Hassan, har med sig fyrverkerier så att det borde räcka att skrämma poliserna. De har också med sig plankor med öglor, så att de ska kunna rikta dem mot poliserna.

– Hur lång tid tror ni att det tar innan polisen kommer, undrar Yuusuf.

Någon tror sig veta att det ska ta mellan fem och tio minuter under förutsättning att det inte råkar finnas någon polispatrull här i närheten just nu.

– Då kanske jag som inte har några raketer kan sticka hemåt när vi har pangat rutorna, så minskar risken för att jag ska åka fast, föreslår Yuusuf.

– Gör det, din jävla fegis. Eller stick nu direkt. Vi behöver inte dig – vi behöver bara riktiga män, säger Robin ovänligt.

Spontant går Yuusuf därifrån. På hemvägen känns allt lite lättare när han har gjort sig av med stenarna. Han tycker att det verkar olönsamt att riskera straff för skadegörelse. Eftersom han lutar åt att fortsätta att vara kurir så föredrar han att ta risker som gör att han kan åka fast när han tjänar bra med pengar.

Han inser att hans kompisar kommer att vara sura på honom, men känner att han kan leva med det.

Under dagens första lektion ser Yuusuf hur det kör in fem polisbilar på skolgården. En stor skara poliser sprider sig till skolans olika ingångar.

30 sekunder senare rusar tre poliser in i klassrummet. De går direkt fram till Ahmed och Robin och en av poliserna skriker:

– Vi känner igen er två från filminspelningar från Fröslunda centrum i natt. Ni är misstänkta för skadegörelse och mordförsök. Följ med genast!

Båda killarna ser rädda ut och följer med poliserna utan att säga något. Alla i klassen går fram till fönstren och ser hur Ahmed och Robin knuffas hårdhänt in i en polisbuss som just har svängt in på skolgården. Yuusuf känner sig väldigt nöjd med att han lämnade brottsplatsen i förtid.

Lärarvikarien uppmanar eleverna att gå och sätta sig och när några frågar vad som har hänt berättar han vad han har hört på lokalradion om det som hänt vid Fröslunda centrum i natt. Han frågar om det är någon av eleverna som vet något mer, men ingen säger något.

På rasten efter kommer Lisa och några klasskamrater till fram till Yuusuf och ställer en del frågor:

– Vet du som är kompis med Ahmed och Robin något mer om vad de har gjort?

– Var du verkligen inte med i natt?

– Varför har de bråkat med polisen? Var det en hämnd för att polisen var här och förhörde dem igår?

Yuusuf har redan tidigare bestämt att inte säga något så han säger bara ”nej jag var inte med, så jag vet inte” och har lust att gå därifrån. De flesta lämnar honom så han blir ensam kvar med Lisa som ställer en fråga som överraskar honom:

– Du, jag skulle vilja pröva att röka gräs. Vet du hur det går till och var vi kan köpa det?

Yuusuf undrar varför och Lisa svarar att hon är nyfiken på nya upplevelser. Då lovar han att kolla om han kan fixa lite marijuana och återkomma så snart som möjligt, kanske redan i eftermiddag.

På rasten före den sista lektionen kör två polisbilar in på skolgården igen och släpper av Ahmed, Robin och några till. De går direkt till klassrummet. En polis följer med och växlar några ord med den unge lärarvikarien.

När lektionen börjar uppmanar läraren Ahmed och Robin att berätta med egna ord vad som har hänt. Robin tar till orda:

– När vi förhördes på polisstationen erkände vi att vi var med om att krossa rutor och skjuta raketer vid Fröslunda centrum i natt. Eftersom de hade filmer som tydligen visade att det var vi var det meningslöst att neka. Vi förnekade dock att det var vår mening att skada poliserna. Eftersom vi är så unga så vi inte kan straffas och har erkänt så bestämde de att släppa oss. Nu har de åkt vidare till våra föräldrar för att tala med dem och imorgon klockan 10 ska vi till socialen för att börja en utredning. I värsta fall kan det betyda att vi tas omhand och placeras i en fosterfamilj i någon annan stad.

Läraren ser nyfiken ut och frågar Robin om han vet vad som kommer att avgöra om han kommer placeras någon annanstans eller om han kommer att få vara kvar och vad som händer om han blir kvar.

Robin tror att det kommer att bero på hur personalen på socialen bedömer deras föräldrars förmåga att fostra dem till laglydiga medborgare.

– Robin har antagligen större chanser eftersom hans föräldrar har vit hy, säger Ahmed provocerande.

– Lägg av med det tramset! Sverige är en rättsstat. Här behandlas alla lika, säger läraren.

På hemvägen tar Ahmed sällskap med Yuusuf, som frågar om han är sur för att han drog sig ur och klarade sig undan polisen.

Ahmed försäkrar att han önskar att han hade varit lika klok som Yuusuf, även om han blev lite sur i natt när Yuusuf lämnade dem. Han erkänner att han är riktigt rädd för att skickas till någon familj i någon helt annan del av Sverige.

– Jag tror att du har helt rätt i att risken är större för att vi drabbas hårdare än Robin om vi åker fast. Min farsa har lyssnat mycket på nyheter om den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama. Farsan tror att det kan bli lättare för oss mörkhyade i hela världen om Obama blir president. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Vi svarta kommer att förbli förtryckta i många, många, många år framåt, säger Yuusuf.

De är eniga om att de är vilsna när det gäller vilka slutsatser de ska dra av det som har hänt under natten och dagen. Ska de skärpa sig, plugga mycket mer och försöka bli skötsammast i klassen? Eller ska de fortsätta att protestera mot läget med så många orättvisor i Eskilstuna – och troligen på fler platser? Hur ska de protestera? Genom att sabotera och stjäla och sälja droger? Eller genom att försöka bli bäst i klassen?

Det piper i Yuusuf telefon. Det är Oliver som vill träffa honom strax på en pizzeria vid Järntorget. Yuusuf säger till Ahmed att de får snacka vidare senare och vänder in mot centrum.

Oliver är redan på plats och säger att han bjuder på en valfri pizza. Yuusuf väljer en mexikansk med köttfärs och mycket chilipeppar utan att tänka på att det kanske kan vara griskött i färsen. Oliver väljer en med mycket oxfilé.

Medan de väntar på pizzan frågar Oliver lågmält om Yuusuf vet varför både Ahmed och Robin har sagt upp sitt jobb som kurirer. Yuusuf berättar med låg röst så detaljerat han kan om vad som hänt i skolan och det han vet om händelserna vid Fröslunda centrum som leder till att de kan bli omhändertagna.

– Vad bra att du inte deltog i attacken mot poliserna. Det är bäst att hålla sig så långt från polisen som möjligt även för er som är under 15 år och inte straffmyndiga. Polisen kan ändå försöka hålla koll på er om de tror att ni är kriminella, säger Oliver.

Yuusuf frågar nyfiket om polisen aldrig har misstänkt Oliver för något brottsligt. Nej, det har de inte, såvitt han vet.

– Ärligt talat kan det ha med att göra att jag är vit och kommer från en väletablerad familj. Om jag hade varit svart hade sannolikt polisen blivit misstänksam eftersom jag kör i en Porsche Macon. Nu tycker nog de att det är helt normalt i en fin vit familj som min, säger han.

Yuusuf kan inte låta bli att fråga Oliver hur han hamnade i den här brottsliga världen, trots att han kommer från en väletablerad familj med god ekonomi.

– Precis som många andra vita killar i drogbranschen är mina föräldrar missbrukare. De dricker inte bara mycket vin och whisky, utan de röker på och drar i sig en hel del kokain också. Det bidrog nog till att de inte brydde sig så mycket om mig när jag var barn. De hade ingen koll på vad jag höll på mig. Det gjorde att när jag blev nyfiken på att testa droger, märkte de aldrig det. Eller de sa i alla fall ingenting De har alltid talat om hur viktigt det är att tjäna mycket pengar och jag insåg snabbt att ett sätt att tjäna bra var att ägna sig åt narkotikaaffärer, berättar Oliver.

När de har ätit färdigt frågar Oliver om Yuusuf kan tänka sig att ta ett betydligt större ansvar som kurir. Det kan leda till rejäla inkomster om han fortsätter att sköta sina uppdrag så bra som han har gjort hittills.

Ja, det kan Yuusuf och frågar om han kan få lite mer betalt i fortsättningen.

– I fortsättningen kan du få en femhundring för varje uppdrag. Många dagar kan det bli två uppdrag om dagen och då har du chansen att tjäna lika mycket som en direktör efter skatt, lovar Oliver leende.

Det är Yuusuf nöjd med och räknar ut att på två år eller tre kanske han kan tjäna ihop så mycket att han kan ge föräldrarna pengar att köpa en villa för.

Oliver betonar att pengarna måste tvättas noga innan de kan användas för stora inköp. Han lovar att hjälpa till med det, när det är dags.

Efter skolans slut går Lisa och Yuusuf ut i Kronskogen. De lämnar stigarna och hittar en stor stubbe där de slår sig ner nära varandra.

Yuusuf tar upp och tänder en färdigrullad joint efter att ha gett Lisa lite korta instruktioner. Han känner hur hon trycker sig mot honom samtidigt som hon inhalerar röken.

När de har rökt färdigt frågar Yuusuf Lisa hur det känns.

– Det känns bra på många sätt, svarar hon. Jag känner mig pigg och glad av röken. Det snurrar på ett behagligt sätt i huvudet. Jag skulle verkligen vilja testa detta igen. Fast ärligt talat så är nog det bästa att få sitta så nära dig, svarar hon.

Yuusuf kan inte låta bli att känna sig nöjd med att vara så nära Lisa, men han vill också varna henne för att det kanske inte är helt ofarligt med cannabis.

– Om det är så farligt kanske du inte ska sälja det, säger hon.

Yuusuf erkänner att han har tänkt mycket på detta, men inte kan tacka nej till de goda inkomsterna från försäljningen. Dessutom erkänner han att han själv gillar att röka på ibland och att han gärna skulle testa kokain.

– Jag skulle gärna vilja vara med och testa kokain om du gör det, säger Lisa.

Yuusuf lovar att hon ska få det.

Yuusuf tänker

att han egentligen inte vill hjälpa Lisa att röka på fler gånger och absolut inte testa fler sorters droger, men när han påminner sig själv om gårdagens diskussion med sina föräldrar så tycker han att hon själv får ta ansvar för sina egna handlingar.

Han är också lite mer sugen på att prova på själv lite olika droger för att veta vad det är han transporterar, så han bestämmer sig för att fråga Oliver om han kan få köpa en joint eller två eller kanske tre och några gram kokain och ecstasy till ett bra pris.

En sak som han har funderat på är vad som kommer att hända om Lisa tappar omdömet. Kommer hon att tillåta att han kysser henne och tar på hennes intressantaste kroppsdelar. Hittills har deras relation varit på en mycket vänskaplig nivå, men nu inser Yuusuf att han är mycket attraherad av hennes vackra kropp. Den vill han röra vid och känna mot sin.

Han inser att deras varma vänskap har övergått i någon slags hetare kärlek.

Nu skäms han lite över sina tankar. Suado skulle gråta om hon kunde läsa dem och Mohamed skulle antagligen ge honom en fet smäll.

Han försöker tänka på något annat och funderar på var han skulle vilja att föräldrarna köper en villa och hur huset skulle se ut. När han tänker efter så vill han stanna i den södra delen av Eskilstuna, där han känner sig hemma. Han tycker att det skulle vara trevligt att bo i övre Nyfors nära Kronskogen – gärna i ett gammalt mysigt trähus. Det verkar vara jobbigt att flytta långt bort och skaffa sig nya kompisar. Många på skolan säger också att de som bor på andra sidan Eskilstunaån är puckon. Han har försökt att lista ut varför de människor som bor på andra sidan ån är annorlunda än vanliga människor, men han har inte lyckats hitta något svar.

Egentligen verkar det minst lika knäppt att tro att som bor på andra sidan ån är annorlunda som att tro att människor som kommer från andra sidan jordklotet skulle vara sämre än svenskarna.

Fast samtidigt inser han att de som bor i vissa områden verkar ha mycket mer pengar än de som bor i andra. Han undrar varför de har blivit så mycket rikare.