Kapitel 15

En fest med de kriminellas ”fackförening”

Den 12 oktober 2012

Oliver och Yuusuf står i dörren och hälsar välkommen till den pizzeria i Nyfors de har hyrt för en fest med fyra inbjudna gäng.

Ett dussintal killar från andra gäng och alla nio i deras egen grupp har kommit.

Yuusuf tänker att det är en liten brist att det inte är en enda tjej där. Det visar sig snabbt att fler tänker som han fast av andra skäl. En av ledarna för ett av de andra gängen säger högljutt:

– Det här var fint ordnat. Det ska bli trevligt att supa och äta en pizza med er andra, men skulle ni inte ha kunnat fixat hit ett gäng brudar så vi hade kunnat få knulla också.

Oliver svarar irriterat:

– Ni hade gärna fått ta med era flickvänner, men knulla kan ni väl göra hemma! Det här är ingen jävla fuckförening. Min ambition med detta är att vi ska kunna samarbeta för att minska risken att vi åker fast och att vi tillsammans kan höja alla priserna och vår lönsamhet.

Killen som saknat brudar skrattar och svarar:

– Det har du rätt i. Vi kanske kan skapa en grupp med en från varje gäng som träffas en dag varje månad och diskuterar gemensamma intressen.

Oliver och killen, som heter Robin, går runt och snackar med de andra gängledarna. De är med på tanken och bestämmer en tid för en träff redan i övermorgon.

Alla är överens om att de ska diskutera hur de ska hantera de MC-gäng som lär ha försökt slå sig in på marknaden här.

– Låt oss festa och ha kul nu, säger Oliver.

Efter en stund utbryter ett slagsmål i ett hörn av pizzerian. Oliver och Robin går dit och drar isär slagskämparna. En av dem skriker att de kan dra åt helvete, kallar dem för jävla svennejävlar, spottar på Robin och ger Oliver en smäll på näsan.

– Om du håller på så här kommer jag döda dig, säger Robin hotfullt.

De båda slagskämparna skyndar därifrån. Oliver tror att de gick ut för att gå runt knuten och fortsätta att slåss.

Det stämmer. När Oliver kommer ut hittar han en av killarna, ingen som han känner, liggande livlös på marken. Han blir villrådig och går in och hämtar Robin, som känner igen honom.

– Han är Hassan, en stökig, men rätt duktig kille i vårt gäng, Det är min bil som står där. Vi slänger in honom och kör iväg och dumpar honom utanför Mälarsjukhuset. Jag har inte druckit något ännu för att inte råka i slagsmål, så jag kan köra, säger han.

De åker iväg och lägger av honom bara tio meter från entrén till akuten.

– Jag tror att han kommer att överleva, säger Robin.

När de kommer tillbaka till festen möts de av många frågor, som de inte kan svara på. Sedan verkar det som att alla dränker sorgen och oron i alkohol och glömmer bort den skadade kollegan.

Killarna sitter i smågrupper och diskuterar. Yuusuf sitter i en grupp som diskuterar olika upplevelser av droger. Från början satt han i en grupp som pratade om tjejer och sex. Där stod han inte ut. Dels kom han att tänka på Lisa, dels hade killarna en rå och korkad inställning till kvinnor. De såg sig som kvinnornas herre, som skulle ha oinskränkt makt över dem, något som kunde inbegripa våldtäkter både inom och utom relationer.

Yuusuf protesterade, men fick inget gensvar. De andra beskyllde honom för att vara en ”jävla kärring”. Han tvingade sig själv att gå därifrån för att inte slå dem på käften, men passade på att slänga ur sig en hotelse innan han bytte grupp.

– Ni låter som ett gäng gamla gubbar. Om jag någon gång hör talas om att ni har behandlat en kvinna illa så kommer jag i bästa fall slå ut alla era tänder och sparka sönder era knäskålar. Hör jag talas om att ni ägnat er åt våldtäkter så kommer jag att skjuta ihjäl er, säger han.  

Efter en stund känner Oliver den söta lukten av cannabis. Han blir upprörd och söker sig till källan, två unga killar från Årby som sitter i ett hört och röker.

– Fattar ni inte att ägaren till pizzerian kommer att känna lukten och kommer vägra låta mig hyra det här ställer fler gånger. Släck genast. Ni får gärna gå på toaletten och dra en lina istället, om ni inte spiller, säger Oliver och tar fram ett kuvert.

De unga killarna fimpar genast och tar tacksamt emot kuvertet och går in på toaletten. När de kommer ut passar Oliver på att hålla en liten föreläsning om livet i den värld som de lever i tillsammans. Det gäller att se till att ha det bra och njuta av tillvaron, men att inte ta några onödiga risker. Oliver talar – troligen för döva öron – om vikten av att ta ansvar för sina handlingar.

Dagen efter läser Yuusuf på Eskilstuna-kurirens webbplats att den misshandlade killen har överlevt, men ligger kvar på sjukhuset, med svåra frakturer och lindriga inre saker. Han drar en suck av lättnad.

En liten stund senare ringer Oliver. Han påpekar försiktigt att den typen av mordhot som Yuusuf uttalade igår bör han nog undvika. De kan ge upphov till kroppsskador hos fler och att polisen uppmärksammar dem mer än annars.

Hans egentliga ärende är istället ett annat:

– Skulle du kunna tänka mig att gå på mötet med styrgruppen imorgon? Du är ju vice chef och jag har åkt på en förfärlig förkylning. Det kan till och med vara en influensa. Jag är säker på att jag måste hålla mig hemma och kurera mig. Du bör inte komma hit och bli smittad, men vi kan höras av på telefon imorgon innan mötet.

Yuusuf inser att mötet kommer att kollidera med ett prov i skolan, men han tvekar inte ett ögonblick när det gäller att prioritera jobbet framför studierna.

Hemma frågar Mohamed om Yuusuf vet något om den misshandel som snackas om på hans jobb. Jobbarkompisarna säger att det var ett bråk mellan några knarkgäng.

Yuusuf svarar att han vet en del om det, men tror att det är bäst om Mohamed vet så lite som möjligt.

– Var du inblandad i slagsmålet, frågar fadern.

– Nej. Jag var i närheten, men inte inblandad, försäkrar sonen.

Mohamed är misstrogen. Sonen kan ha häftigt humör ganska ofta. Han förmanar sonen att inte ägna sig åt våld. Hans erfarenhet från Somalia är att våld bara led till elände av värsta slag. Det har han sagt till sonen många gånger förut, men är säker på att det inte kan sägas för ofta.

­– Minns du inte när du slog mig när jag var mindre än du, frågar Yuusuf.

Jo, det minns Mohamed som blir väldigt pinsamt berörd av påminnelsen. Han ber sonen tusen gånger om förlåtelse. Yuusuf kan inte riktigt bestämma sig om han ska förlåta fadern. Han tycker att det är bra att förlåta, men samtidigt är minnena av de hårda slagen så plågsamma. Det är nästan så att han kan känna slagen rent fysiskt även idag.

Även om han har ägnat sig åt både hot och våld i sitt arbete så är han i alla fall säker på att han aldrig kommer att slå sina egna barn om han får några.

Mötet med de kriminella gängledarna äger rum hemma hos en av dem som bor i en lägenhet i Årby. Lägenheten är lite torftigt inredd och ur de stoppade möblerna känner Yuusuf en lätt lukt av cannabis.

De pratar lite om det som hänt på festen, slagsmålet och idéerna om att förbättra affärerna.

Sedan för Yuusuf in diskussionen på det MC-gäng som kommit in och börjat konkurrera om knarkmarknaden i Eskilstuna. Han vill ha förslag på åtgärder som kan få MC-killarna att hålla sig borta från Eskilstuna. En kille med helsvensk bakgrund frågar varför de ska stänga ut just MC-gänget. Han föreslår att de ska bjudas in att vara med i samarbetet. De andra, som har sina rötter i Afrika och Asien protesterar högljutt.

– De där typerna är rasister som hatar oss. De skulle aldrig vilja vara med oss, hur vänliga vi än skulle vara mot dem. Vi skulle heller aldrig kunna lita på dem. De skulle försöka blåsa oss för att ta över helt och hållet, säger Yuusuf.

De flesta håller med. Någon påminner om att de ändå måste hitta på något för att få bort dem. En av de äldre gängmedlemmarna med sina rötter i Irak har ett förslag:

– De här typerna har köpt en gammal gård några mil söder om stan. Jag föreslår att vi gömmer oss i en stor skogsdunge i närheten och skjuter mot deras huvudbyggnad. Förhoppningsvis blir ingen av dem träffade, men jävligt rädda och flyttar sin verksamhet till Flen eller Västerås eller någon annanstans. Vad tror ni om det?

De flesta tycker att det är en bra idé. Alla erbjuder sig att ställa upp och skjuta. En fördel med att vara många är att det blir lättare att klara en eventuell motattack. En annan är att det kommer att bli svårare för polisen att reda ut vem som sköt.

Planen är att genomföra attacken mot MC-gängen inom den närmaste veckan. De måste få lite tid på sig att skaffa lämpliga vapen för distansskytte. Dessutom måste de stjäla ett par bilar att ha för reträtten.

När Yuusuf är på väg hem ringer han till Oliver och berättar hur diskussionerna har gått. De är överens om att planen kan fungera. Om den inte gör det och MC-killarna fortsätter att sälja knark i Eskilstuna tycker Oliver att de ska attackera deras motorcyklar, där de står parkerade.

I början är de helt inställda på att undvika personskador, men de kan se en förlängning där de måste gå vidare med att använda våld, men är överens om att det är sista utvägen.

– Är det inte risk att de kommer att attackera oss också? Då måste vi väl försvara oss, anser Yuusuf.

– Självklart måste vi vara förberedda på att ta till självförsvar, säger Oliver.

Yuusuf tänker

att det här kan sluta hur illa som helst. Vad är det värsta som kan hända? Han ser två möjligheter eller snarare risker:

Om han skulle råka skjuta ihjäl en MC-kille skulle det vara förfärligt. Han vill inte döda någon människa. Någon gång har han skjutit en katt, en ekorre och en fågel när han har varit ute i skogen och provskjutit. Att döda fågeln kändes inte så obehagligt, men ekorren och framför allt katten kändes helt fel. Att döda en människa – även om det vore en MC-kille – skulle sannolikt vara knäckande.

Risken att själv blir skjuten ökar sannolikt om han ger sig ut och skjuter mot andra gäng. Det känner han sig inte så rädd för. Han känner inte att han har någon lockande framtid att se fram emot. Dessutom behöver det inte vara så plågsamt att bli skjuten – det är väl bara som att släcka lampan.

En värre risk är nog att åka fast och få livstids fängelse. Han är rätt säker på att han skulle föredra att bli skjuten framför att tillbringa livet i fängelset. Fast han inser också att han på grund av sin ungdom skulle slippa livstids.

Han tänker också på hur det skulle drabba föräldrarna om han skulle försvinna, antingen in i döden eller i fängelset. Han är övertygad om att de skulle bli förtvivlade. Kanske skulle de återvända till Somalia, där de har sina andra barn. Yuusuf har länge varit förvånad över att de står ut med att leva skilda från så många av sina barn.