Kapitel 18

Yuusuf lyckas komma på tre intervjuer

Den 20 – 24 oktober 2014

När Yuusuf är på väg hem till Oliver för att hämta lite varor ringer hans telefon. Det är en personalchef på en butik i grannskapet som vill att han Yuusuf ska komma på anställningsintervju redan i eftermiddag.

Det fungerar. Yuusuf ringer till Oliver och berättar hur det är. Han vill inte komma till en anställningsintervju utrustad med droger i axelväskan även om han inte tror att han kommer att bli visiterad eller att de har några knarkhundar på personalkontoret. Oliver har förståelse för det och de kommer överens om att träffas senare ikväll istället

Personalchefen har sällskap med en butikschef. Yuusuf får en känsla av att de hajar till lite när de ser hans mörka hudfärg. Vad hade de förväntat sig med tanke på hans namn?

De börjar med att beskriva vilka arbetsuppgifter det handlar om – att ta emot varor som levereras och se till att få ut dem på rätt hylla.

– Hur tycker du att det verkar. Skulle du klara det bra, frågar butikschefen.

Yuusuf försäkrar att hans styrka är att få saker gjorda riktigt snabbt. Han säger också att han tror att det här jobbet gör att han får utlopp för sitt ordningssinne.

Efter en stund övergår samtalet från de aktuella arbetsuppgifterna till Yuusufs bakgrund. Både personalchefen och butikschefen undrar var i Afrika han kommer ifrån.

– Jag är född i Eskilstuna, men mina föräldrar kommer från Somalia. Vilken betydelse har det för det här jobbet? Gäller det att koncentrera jobbet på afrikanska varor, säger Yuusuf i ett lite provokativt tonfall.

Självklart är det inte så. De båda cheferna förklarar att de bara är lite nyfikna.

De spinner vidare på temat nyfikenhet.

– Eftersom det förekommer en hel del kriminalitet på området där du bor är vi lite nyfikna på om du har varit inblandad i någon brottslighet, undrar personalchefen.

Yuusuf har misstänkt att få den frågan och har bestämt sig för att det bästa är att vara helt ärlig. Han svarar:

– Ja, jag har suttit fängslad på ett SIS-hem bland annat för narkotikabrott, men under den tiden har jag slutat använda droger och vill bli en skötsam person. Det är därför jag har sökt det här jobbet. Hur rädda är ni för brottslingar som har slutat med att begå brott? Jag vill hävda att mitt liv som kriminell var en del av livets hårda skola. I den världen gäller det att få saker gjorda och det snabbt. Imorgon är det mesta alldeles för sent. Sedan är ett ord jag sällan använder.

Han ser att de båda cheferna ser lite skrämda ut. De har ytterligare en fråga:

– Har du någon gång använt våld?

Yuusuf erkänner att det var ett av de brott som fick honom att hamna i fängelset, men säger sig vara helt inställd på att upphöra med både våld och droger.

Han berättar om hur hans förra flickvän har dött av en överdos, vilket har stärkt hans beslutsamhet att leva ett sundare, säkrare och justare liv.

Intervjun tar slut rätt snabbt och Yuusuf känner på sig att de redan har bestämt sig för att de inte vill anställa någon som ägnat en del av sitt liv åt våld och droger – eller kanske inte någon med somaliska rötter.

Hans känsla visar sig snabbt stämma. Bara en timme efter det att han lämnat kontoret ringer personalchefen och berättar att han inte får jobbet. När Yuusuf frågar varför förklarar han att det har gått för kort tid sedan han kom ut ur fängelset.

– Om du har skött dig om ett år så får du gärna söka jobb hos oss igen, säger han.

Yuusuf blir besviken, men inte överraskad.

När Yuusuf kommer hem till Oliver berättar han genast om hur det gick. Oliver tror ändå att han gjorde rätt som berättade sanningen istället för att ljuga. Ärlighet och öppenhet kommer att löna sig i det långa loppet.

– Om de hade varit smarta hade de uppskattat din ärlighet. Det var lite konstigt att de var så intresserad av din somaliska bakgrund. Frågan är om de hade sagt nej till en vit kille som hade upphört med droger, säger han.

Det tror faktiskt Yuusuf.

Oliver säger att han tycker att Yuusuf ser ledsen ut och frågar om något annat har hänt.

Med darrande stämma och tårar i ögonen berättar Yuusuf allt han vet om Lisas död. Han är uppriktig om sin känsla av skuld för att han bidragit till Lisas missbruk och att han förbannar sig själv för att han inte ringde henne så fort han kom ut ur SIS-hemmet. Ett samtal kan förändra allt.

Nästan lite faderligt försöker Oliver trösta sin vice chef.

– Inget är ju ditt fel. Allt är ju den jävla MC-idiotens fel. Om jag vore du så skulle jag försöka hämnas. Skulle du bestämma dig för det och behöver ett alibi så kan jag ställa upp, lovar han.

Yuusuf tänker i sitt stilla sinne att det kanske inte är så bra att ha en kriminell typ som alibi, men det säger han inte. Hämnden är i alla fall inte aktuell den närmaste tiden.

Stämningen är tryckt när Olivers flickvän Sara kommer hem. Hon frågar genast vad som har hänt och Yuusuf får berätta om sitt livs sorg igen.

– Åk till Halmstad och skjut den jävla våldtäktsmannen. Skär av honom en kroppsdel och stoppa i munnen på honom när du har skjutit, säger Sara.

Hon ska inte ha någon mat eftersom hon har ätit på jobbet. Efter en stund försvinner hon ut på toaletten. När hon kommer tillbaka har hon ändrat skepnad lite och Yuusuf förstår att hon har varit och dragit dagens lina kokain. Han tycker att det är lite pinsamt att hon inte har lärt sig av Lisas död.

När han en stund senare är på väg därifrån med tio kuvert kokain i sin axelväska så inser han att det är ännu mer pinsamt att han själv inte har lärt sig något. Samtidigt så ser han inget alternativ nu när han inte fick jobbet.

Dagen efter ringer en personalchef på kommunen, där Yuusuf har sökt jobb i parkförvaltningen.

– Kom hit klockan 09.00 i morgon bitti för en intervju som gäller det jobb som du har sökt här, säger mannen och berättar vilken adress han ska till.

Yuusuf är lite förvånad över att han inte frågar om han kan komma, men han bekräftar ändå att han ska vara där.

Sedan funderar han på om han ska fortsätta att vara ärlig när det gäller drogförsäljning och våld. Han funderar på om han inte ska testa och försöka glida undan när det gäller eventuella frågor om brottslighet. I bästa fall så frågar de inte.

Han bestämmer sig för att gå hem och googla lite på blommor och trädgårdsskötsel för att kunna göra ett gott intryck. Hemma läser han resten av dagen, men tycker att det är lite svårt att förstå abstrakta utläggningar om odlingar. På kvällen frågar han Mohamed om han har någon erfarenhet av odling. Ja, det har han, men han slår fast att det är stora skillnader på att odla i Sverige och i Somalia. Han ger några generella råd som han hoppas att Yuusuf kommer ihåg under intervjun.

På parkförvaltningens kontor träffar han personalchefen som börjar med att fråga varför Yuusuf har sökt det här jobbet.

– Jag tycker att det är roligt att se när saker växer. Ändå sedan jag var barn har jag gillat att göra saker med händerna. Sedan gillar jag den gröna färgen. Jag har läst på en del om odling och det vore kul att omsätta det i praktiken, svarar Yuusuf.

Personalchefen ser lite imponerad ut.

– Kan du tänka dig att utbilda dig till parkarbetare, frågar han.

Ja, det säger Yuusuf att han kan.

Sedan glider personalchefen in på lönefrågan. Han vill veta hur mycket Yuusuf förväntar sig att tjäna.

Yuusuf blir lite ställd eftersom han inser att lönen i drogbranschen är klart högre än i trädgårdsbranschen. Efter några ögonblicks eftertanke svarar han:

– För mig är det viktigare att trivas på jobbet än att tjäna mycket pengar. Jag är beredd att ta vad jag får.

Personalchefen har inte så många fler frågor, vilket förvånar Yuusuf. De tar artigt farväl av varandra och Yuusuf får veta att han kommer att få besked inom en månad.

När Yuusuf går därifrån är han lättad över att han inte fick några frågor om brottslighet.

Dagen efter kommer det ytterligare ett samtal om en jobbintervju. Det är en person från en annan butikskedja, som vill träffa Yuusuf redan samma eftermiddag.

Yuusuf har en rad leveranser inbokade i eftermiddag, men han inser snabbt att han kan skjuta på dem en timme. Längre tror han inte att intervjun kommer att ta.

Så han går in bakvägen till den butik han kallats till och träffar snart butikschefen som var den som ringde några timmar tidigare.

– Har du någon erfarenhet av att arbeta i butik, är första frågan.

– Nej, men jag har extremt lätt att lära mig nya saker, försäkrar Yuusuf.

Då vill butikschefen se Yuusufs betyg, som han självklart inte har med sig. Istället uppmanas han att nu berätta vilka betyg han har och sedan skicka en kopia.

Yuusuf erkänner att han inte är nöjd med betygen. Han tycker inte att han har fått så höga betyg som han förtjänar. När butikschefen frågar varför försöker Yuusuf försiktigt antyda att det kan bero på hans hudfärg inte har gått hem hos alla lärare, men också att han inte fått det stöd från föräldrarna som många andra elever får.

Han ser hur butikschefen ser skeptisk ut och Yuusuf säger att hans största styrka är att få saker gjorda.

– Det är precis sådana anställda vi behöver, försäkrar butikschefen och vill sedan veta om Yuusuf har något att berätta som en arbetsgivare bör veta.

Yuusuf bestämmer sig blixtsnabb för att berätta sanningen.

– Jag kom ut ur ett SIS-hem för inte särskilt längre sedan. Jag har suttit inne i över ett år för narkotikabrott och ett fall av misshandel. Under tiden där bestämde jag mig för att lämna brottets bana och lägga min energi på att göra största möjliga nytta på en arbetsplats, säger han.

Butikschefen bjuder på en kopp kaffe och några kex och passar på att småprata lite nyfiket om livet i de kriminella gängen. Yuusuf är återhållsam med att berätta om några andra än sig själv. Han erkänner att det ger mer pengar än han behöver och han skulle så gärna leva ett hederligt liv.

När de har fikat och småpratat en stund säger butikschef lite oväntat:

– Jag är inte så bekymrad över att du har varit inne på den brottsliga banan. Du verkar verkligen vilja lämna den. Däremot är jag tveksam till dina dåliga betyg. Även om det finns skumma lärare som har fördomar om människor med mörk hudfärg, så tror jag att om du verkligen hade kämpat tillräckligt så hade du fått högre betyg. Jag kan redan nu säga att du inte får jobbet just på grund av de dåliga betygen.

Yuusuf skyndar iväg för att klara sina leveranser. Han inser att han kommer att tjäna lika mycket i eftermiddag som han skulle tjäna på en veckas butiksarbete. Ändå står han fast vid att han hellre skulle jobba med något lagligt, i alla fall pröva på det.

Yuusuf tänker

att han har blivit orättvist bortvald den här gången också. Det är inte bara för att han fått lägre betyg än han förtjänar. Framför allt har han svårt att förstå vad skolbetygen betyder för hans förmåga att klara ett butiksjobb.

Han är övertygad om att hans energi och ordningssinne skulle kunna vara en tillgång i vilken butik som helst.

Vad är det som gör att han blir bortvald så snabbt? Han funderar på om han kunde ha varit flitigare i skolan för att ha fått bättre betyg. Han har inget självklart svar på det.

Ibland tycker han själv att han är lite för snabb att skylla alla problem på sin hudfärg. Han kanske mer intensivt ska visa omgivningen att hans förmåga att jobba inte hänger samman med varken hudfärgen eller betygen utan med hans personliga egenskaper.

Synd att butikschefen inte förstod det. Han funderar på att ringa upp butikschefen och förklara att han skulle kunna få lika mycket gjort som två normala anställda.

Nej, vid närmare eftertanke är det nog ingen bra idé. Gubben borde själv komma på det.

Ett minne från skolan dyker upp. Det är hans första skoldag och han kommer dit ensam och vilsen. Visst måste de första skolårens vilsenhet påverkat även hans fortsatta liv?

Eller det kanske är lika dumt att skylla nuvarande problem på vad som hände för länge sedan?

Han vill inte hämnas på de vuxna som bidrog till hans vilsenhet i barndomen. Ordet hämnd får honom att tänka på MC-killen i Halmstad. Honom ska han fan hämnas på!