Kapitel 14

Gänget organiserar sig noggrannare

Den 18-19 september 2012

Oliver har samlat alla sina medarbetare i källaren i sin nyinköpta villa. Han har lagt fram ett kuvert med kokain till alla deltagare i mötet och uppmanar dem att dra i sig linorna innan han håller sitt inledningsanförande.

– Vi måste se till att vara bättre organiserade nu när efterfrågan på våra varor ökar. Jag vill inte att vi krånglar till vårt arbete, men för att saker ska bli gjorda måste vi ha tydliga ansvarsområden. Min tanke är att vi behöver en person som är övergripande chef och en som är ställföreträdande chef. En måste vara ansvarig för säkerheten, en måste arbeta med rekrytering av nya säljare, en måste vara ansvarig för att ha koll på att utbudet stämmer överens med det som efterfrågas. Någon som är duktig på att köra bil måste vara transportansvarig. Är det någon som har några idéer om vem som ska vara ansvarig för vad. Jag räknar mig som både verkställande direktören och styrelsen eftersom det är jag som har dragit igång det här bolaget. Annars är jag öppen för förslag. Vad tycker ni, frågar Oliver.

Ahmed säger genast att han ser Yuusuf som vice chef sedan flera år tillbaka. Själv vill han ta ansvar för rekryteringen av nya och duktiga medarbetare.

Kevin, som är ny i gänget, säger att han är skeptisk till att en kille från Afrika ska vara vice chef. Själv vill han vara ansvarig för säkerheten.

När Oliver hör Kevins främlingsfientliga kritik mot Yuusuf som vice chef ryter han:

– Vad har du för sakskäl till att vara kritisk mot människor från Afrika? Är du en rasist har du inget i det här gänget att göra. Be de afrikanska kompisarna om ursäkt eller försvinn härifrån och kom aldrig mer igen.

Kevin rodnar och är tyst en lång stund.  Sedan ber han om ursäkt utan vidare kommentarer.

Ingen annan protesterar mot tanken på Yuusuf som vice chef och Oliver säger att det är precis vad han har tänkt sig. De övriga har inga speciella önskemål och Ahmed föreslår att Oliver gör något som liknar anställningsintervjuer för att välja rätt person till rätt uppgift.

Det enas de om.

En av killarna, som heter Jamal, vill utvidga organiseringen till att också gälla arbetsformerna. Han tycker att de ska ägna sig åt kvalitetskontroll genom att träffas minst en gång i månaden och testa de varor de säljer. Han vill också att de ska testa nyheter på marknaden i organiserad form.

– Bra idé att ha regelbundna möten, men alla behöver ju inte prova allt för då kommer vi inte må bra. Jag kan göra ett schema för våra kommande möten och fördela proven av nya droger, svarar Oliver.

Sedan Oliver har bokat tider för anställningsintervjuer skiljs de åt för den här gången.

När Yuusuf träffar Oliver dagen efter för den allra första anställningsintervjun tar han efter intervjun upp frågan med rasism igen:

– Fattar du varför så många människor tror att det är viktigt vilken hudfärg vi har. Råkar du ofta ut för folk som bedömer dig utifrån din hudfärg, undrar Oliver.

Yuusuf berättar att han råkar ut för rasister nästan varje dag. Han är så van vid det att han inte alltid reagerar. Han tycker sig ha märkt att rasisterna är människor – mest män – som inte tycker om sig själva och som vill hitta någon annan att ge skulden för alla sina egna misslyckanden.

– Det är ändå svårt att tycka synd om rasisterna, tycker Oliver och undrar om Yuusuf tycker att Kevin ska få vara kvar i gänget.

Yuusuf tycker att han ska få vara kvar. Det är viktigt att lära känna olika typer av människor. Oliver erbjuder också Yuusuf att spöa upp alla i gruppen som säger något rasistiskt. Det känner han ingen längtan att göra, men han lovar att protestera varje gång någon i gänget är främlingsfientlig.

 Sedan tar Oliver upp något helt annat. Han har kommit på en idé om hur de ska hantera konkurrensen och stridigheterna med andra gäng i knarkbranschen.

Han tycker att de ska testa att bli vänner med dem och se dem som kollegor. Ett sätt att närma sig dem vore att bjuda in dem till en stor fest hemma hos Oliver.

– Tror du inte att de blir avundsjuka när de ser din stora fina villa. Det kanske vore bättre att hyra någon samlingslokal eller restaurang, föreslår Yuusuf.

– OK, det har du säkert rätt i. Du kan väl kolla vilka lokaler som finns. Om vi hade varit hemma hos mig så hade vi kunnat röka på tillsammans. Det kan väl vara en idé att supa till rejält som omväxling till drogerna. Det skulle nog uppskattas av de andra gängen om vi hyr en restaurang, medger Oliver.

Han fortsätter med att säga att anställningsintervjun bara har stärkt hans övertygelse att det är Yuusuf som lämpar sig bäst som hans vice chef.

– Nu kan du se dig som vice vd i AB Eskilstuna fritid och förströelse, skojar Oliver.

Yuusuf hänger på och säger med glimten i ögat att om han ska bli vice vd så borde han få en tjänstebil, helst en BMW. Han påpekar att han fyller 18 några dagar efter nyår och han har redan börjat övningsköra

Oliver avslöjar att han snart ska byta bil och kan tänka sig att låta Yuusuf ta över hans gamla Porsche. Oliver passar sedan på att fråga efter Yuusufs relation till Lisa. Det var länge sedan han hörde talas om henne.

– Det har faktiskt gått över ett år sedan jag träffade henne senast. Det blev för krångligt att åka till Halmstad tillräckligt ofta för att hålla relationen vid liv. Jag vill ju helst inte lämna Eskilstuna och hon fick jobba hårt för att skaffa sig nya kompisar där. Avståndet gjorde också att våra känslor för varandra svalnade så nu har vi enats om att gå skilda vägar som vänner. Ändå känns det lite jobbigt att prata om det, berättar Yuusuf med lite darr på rösten.

Han anstränger sig intensivt för att tänka på något annat och en fråga som han grubblat över många gånger men aldrig ställt dyker upp i hans huvud:

Hur får Oliver tag på alla de varor som de säljer? Nu ställer han den för att slippa tänka på Lisa.

– Det är en bra fråga. Som vice vd behöver du veta det, inte minst om något skulle hända med mig. Någon lämplig dag ska vi sätta oss ner och göra en genomgång av det, svarar Oliver.

När Yuusuf kommer hem till föräldrarna gör berättelsen om Lisa att han känner sig nere. Suado märker det genast och frågar varför han är så tyst och ser så ledsen ut.

– Jag har gått och tänkt på Lisa. Vi har varit eniga om att vi inte ska träffas mer, men jag har börjat sakna henne mer och mer. Jag oroar mig för att hon har fastnat för någon svennekille från Halmstad och tycker att han är en bättre människa än jag. Ibland önskar jag att jag skulle träffa någon annan tjej, men när jag träffar andra tjejer kan jag inte låta bli att tänka på Lisa, berättar han uppriktigt.

Suado tycker synd om honom, men försöker få honom att förstå att det finns tusentals trevliga tjejer i Eskilstuna och någon av dem skulle säkert passa lika bra för honom som Lisa.

– Det kan ta lite tid, men du kommer säkert att glömma henne om du anstränger dig för att vara så öppen som möjligt för andra människor, säger Suado.

Yuusuf svarar inte. Han känner sig övergiven, men vill inte tala med Suado om detta. Det vore kanske en möjlighet att ringa till Lisa och berätta om hur mycket han saknar henne. Kanske skulle han kunna flytta till Halmstad trots allt.

Varför vänta? Han lämnar Suado och går in på sitt rum och ringer upp Lisa? Hon låter lite avvaktande och opersonlig när hon svarar. När han berättar om vad han har på hjärtat får han ett svar som knäcker honom.

– Jag är ledsen Yuusuf. Jag har träffat Adam, en kille som jag nu är ihop med. Mina minnen av dig är bara fina, men nu har Adam flyttat in i mitt liv på allvar, säger hon.

Yuusuf känner sig mer nedslagen än någonsin tidigare. Han säger snabbt hej då och knäpper snabbt bort samtalet. Lite för snabbt, inser han senare. Hans sorg blandas med nyfikenhet. Vem är Adam? Var kommer han ifrån? Hur gammal är han? Hur ser han ut? Kan han något som Yuusuf inte kan?

Äh, han kommer aldrig få veta det. Han lägger sig i sängen och försöker tänka på annat tills han somnar.

I den gymnasieskola Yuusuf har börjat, inspirerad av Lisa, är fördelen att han tycker att han lär sig mycket. Ändå klagar lärarna hela tiden på att han inte är tillräckligt duktig.

Den här dagen får han tre utskällningar av olika lärare. Han uppfattar det som att han behandlas annorlunda än de vita eleverna. Det gör honom arg. Han funderar hur han ska hämnas, men kommer inte på något självklart sätt.

Ska han bränna deras bilar? Eller ska han be någon av killarna i gänget att råna dem?

Rån verkar mer lönsamt, men han kan inte riktigt bestämma sig. Frågan är om det var fel att gå på gymnasiet. Han kommer inte att tjäna mer pengar ens om han blir bagare, lärare eller lokförare. Det kanske är läge att sluta gymnasiet och ägna sig åt knarkföretaget på heltid? Då kanske han skulle tänka mindre på Lisa än här i skolmiljön, där hon varit en självklar del ända sedan första dagen.

Han är tveksam. Rasismen finns ju också inom knarkgänget. Tillsammans med Lisa har han ju minnen från nästa varje gathörn här i Eskilstuna, så det skulle nog inte hjälpa att sluta att gå i skolan för att i stället jobba mer än heltid.

Ibland tänker han tanken att försöka få föräldrarna att flytta tillbaka till Somalia och följa med för att se hur det är att leva i ett land där alla är mer lika honom. När han kollat med en kompis som besökt Somalia var det inte helt enkelt att få en bra kontakt där, eftersom en del som bott i Somalia hela livet föraktade flyktingar.

Hans vilsenhet får hans humör att växla snabbt. Ibland känner han sig förtvivlad, men nästan lika ofta förbannad. Hur ska han ta sig ur sitt destruktiva livsmönster?

Han kan inte tänka klart. Nu önskar han att det funnes någon som hade förtroende för som kunde hjälpa honom att tänka. Visst har han förtroende för Suado, men han ha ingen lust att vara uppriktig mot henne när det gäller hans liv. Hans förtroende för Oliver gäller nästan bara knark och pengar. Han tror inte att Oliver är någon levnadskonstnär. Yuusufs gamla vänner Ahmed, Ali och Robin har liknande problem som han, så han tror inte på deras förmåga att ge honom goda råd. Om de visste vägen ut så skulle de väl ha använt den.

Nu är han på väg hem från skolan och känner sig riktigt arg. När han möter en snaggad kille med en högerextrem utstrålning skriker denne:

– Åk hem till Afrika, apjävel!

Yuusuf svarar ”åk hem till helvetet dumjävel. Vill du att jag ska slå ihjäl dig så att du snabbt kommer dit”? Ögonblicket efter slår han av näsbenet på rasisten. Sedan sparkar han omkull honom och går därifrån.

När han fortsätter hem känner han sig lite mer nöjd, men fortfarande vilsen. Han tror inte att det är någon större risk att rasisten kommer polisanmäla honom. Rimligen inser rasisten risken att råka ännu värre ut om han anmäler.

Kevin tänker

att det är tveksamt om han vill vara med i ett gäng, där svartskallar dominerar. Han kan inte låta bli att tänka på hur bra de har fått det i Sverige och hur otacksamma de verkar.

Hur skulle det bli i här i landet om de fick bestämma mer? Han tror att det skulle gå rakt åt helvete. Inte för att han vet exakt hur men han tror att invandrare är lite dummare än svenskar, så han är säker på att det skulle bli ett problem.

Sedan han träffade Oliver har han beundrat honom för att han har var så smart och för han har gett Kevin chansen att tjäna bra med pengar.

Skulle det gå att övertyga Oliver om att rekrytera fler svenskar istället för svartskallar? Kunderna är ju ofta svenska svenskar och de uppskattar nog att deras leverantör också är det. De kan bli rädda om en svart kille knackar på deras dörr.

Han blev besviken på att Oliver reagerade så starkt bara för att han sa det han tänkte, vilket borde vara en fördel för hela verksamheten. Visst måste jag väl få tycka vad jag vill, även om Sverige är ett jävla skitland.

Han har hört att en av hans kompisar har blivit slagen och nedsparkad av någon som kommer från Afrika. Det stärker honom i sin uppfattning att afrikaner borde skickas hem. Om han visste vem det var skulle han kunna hjälpa sin kompis att hämnas.

Hemma har han på knogjärn och en machete, som han gärna skulle vilja använda mot någon flykting från Afrika eller Asien. Att han inte har använt dem ännu beror på att han är lite rädd och känner sig lite osäker på om han skulle råka illa ut.