Kapitel 26

Yuusefs första dagar på folkhögskolan

Den 20 – 25 augusti 2018

Yuusuf känner sig nöjd när han stiger över tröskeln till Eskilstuna folkhögskola. Hans ambition är att så snabbt som möjligt skaffa sig gymnasiekompetens för att sedan kunna studera på Mälardalens högskola. Det är Julia som har inspirerat honom till detta steg. Hon är väldigt nöjd över att han har tagit det och Suado och Mohamed likaså.

Killarna i hans knarkgäng är däremot riktigt missnöjda. De hävdar att han behövs på plats för att deras organisation ska fungera. Att gå på folkhögskola tycker de är lite fjolligt för killar som behöver vara jättetuffa för att hävda sig i konkurrensen med andra gäng.

Det bryr sig inte Yuusuf om. Han har börjat inse att mycket pengar inte är det som garanterar ett gott liv. Dessutom har han blivit mer och mer övertygad om att droger är ett sätt att förstöra sitt liv. Att försöka vara en tuff kille och också något som är destruktivt för hela mänskligheten.

Julia har övertygat honom om att det är kunskaper som är grunden för ett bra liv. Med mer kunskaper kan han lättare göra det han vill av sitt iv.

Han inser att han kan komma att behöva stöttning i studierna och att föräldrarna fortfarande inte förmår att ge honom det stödet, men han är säker på att Julia kan hjälpa honom när det behövs. Hon kan mycket och hon vill honom väl.

Första rasten blir han bestört. Två snaggade killar som kallar sig Bill och Bull kommer fram till honom, när han står ensam i ett hörn av skolgården. En av dem säger:

– Vi har hört att du säljer droger och vi skulle vilja köpa några gram kokain och lite cannabis. Du kanske kan fixa ett extrapris till oss som går i din klass?

Yuusuf vill absolut inte leva upp till något sådant rykte. Även om han inte helt har lämnat gänget så säger han bestämt:

– Ja och nej. Det stämmer att jag har sålt droger, men nu har jag slutat med det.

De två killarna Bill och Bull vill veta varför.

– Det finns flera skäl. Jag har tröttnat på att leva utanför lagen i en värld där våld hör till vardagen. Dessutom har jag insett allt tydligare att alla droger är onyttiga. De gör oss omdömeslösa, förvirrade, trötta och beroende. Även om vi har varit några som tjänat mycket på drogförsäljning så, blir många fattiga av att lägga en så stor del av sina pengar på något de inte mår bra av. Ofta leder det till rån och annat elände, förklarar Yuusuf.

De båda killarna protesterar och säger att de mår bra av att använda droger.

Yuusuf svarar bestämt:

– Då har ni nog inte ha hållit på så länge. Jag har sett så mycket elände, så jag har bestämt mig för att sluta. Ett exempel på vad som kan hända: en av mina tidigare flickvänner blev våldtagen av en missbrukare. Sedan dog hon av en överdos. Jag vet inte om det var en olyckshändelse eller ett avsiktligt sätt att glömma våldtäkten. Hon var en fantastisk människa som kunde ha gjort mycket för mänskligheten om hon avstått från droger. Två av mina vänner i gänget sköts ihjäl som en hämnd av några idioter i ett annat knarkgäng. De var intelligenta killar som skulle ha kunnat leva ett gott liv om de inte hade hamnat i drogträsket. Nu ligger de nergrävda i jorden istället. Det är nog rena turen att jag inte är död och begraven.

Bill och Bull vill veta om inte Yuusuf har frestats att hämnas flickvännen och kompisarna. Han erkänner att han har känt den frestelsen, men att han inte tror på hämnd. Det leder bara till ny hämnd och en våldspiral som ingen blir lycklig av.

– Min nuvarande kloka flickvän har lärt mig att förlåtelse är ett mycket bättre sätt att bygga sitt liv än hämnd. Genom förlåtelse kan man bli vän med sina fiender och försöka påverka dem också att leva ett bättre liv, säger han.

– Det låter som om du håller på att bli en godhetsknarkare. Det är också skadligt, säger Bill.

– Är du en högerextremist eftersom du ser godhet som något negativt, frågar Yuusuf.

Bill förnekar det.

När Yuusef kommer hem till Julia på kvällen berättar han om sin dag, framför allt om hur jobbigt han tyckte att det är att två klasskamrater känner till det förflutna som han själv allra helst vill glömma.

Julia är glad att han har svarat så klokt. Hon har en idé, som hon har grunnat på ett tag:

– Skulle du inte kunna ge dig ut och föreläsa i skolorna om hur farligt livet i drogvärlden kan vara?

Yuusuf blir lite överrumplad. Han vill verkligen sprida sina kunskaper om drogernas baksida till fler än Bill och Bull. Samtidigt är han rädd att det ska resultera i hämnd från både hans eget gäng och de konkurrerande gängen. Vid närmare eftertanke kan han se en föreläsningsturné som ett sätt att gottgöra allt ont han har gjort i sitt liv i drogträsket.

– Det låter som en bra idé, men jag tror att jag skulle kunna bli en bättre föreläsare efter en tid på folkhögskolan. När jag har lärt mig bättre svenska och har skaffat mig bättre kunskaper om samhället skulle jag kunna fördjupa en sådan föreläsning, säger han.

– Ja, kunskaper är allt bra, men ditt spontana sätt att berätta kan också gripa tag i åhörarna. Fast det är säkert bra om du låter det mogna fram vad du ska säga, svarar Julia.

De enas om att Yuusuf kan provföreläsa för Julia några gånger och sedan kan de tillsammans känna efter när hans berättelse har nått sin optimala höjd och bredd.

Vid frukostbordet dagen efter känner sig både Julia och Yuusuf så lyckliga. Lyckan bidrar till att de börjar funderar mer på hur deras framtid ska se ut.  

– Jag har börjat längta efter små bruna barn, Vad tänker du om det, undrar Julia.

Yuusuf tänker efter en liten stund.

– Jag förstår det. Ibland kan jag också längt efter barn, men jag kan se ett problem med att de är bruna. Du hör nu i valrörelsen hur främlingsfientligheten sprider sig till allt fler svenskar. Både barnen och du kan drabbas av hatande svenska gubbar, befarar han.

Julia argumenterar bestämt för att det inte går att ge efter för korkade hatare. Hon är övertygad om att de tillsammans kan fostra små humanister, som när de växer upp kan visa världen att rasismen tillhör en svunnen tid av okunnighet.

Yuusuf hoppas också att de kan bidra till att sprida kunskap och upplysning om hur världen kan förändras i rätt riktning – bort från de främlingsfientligas hyllande av okunnigheten. Han berättar också att han skulle vilja fostra några barn så att de får en mycket bättre barndom än han själv. Han är säker på att han ska följa med dem till skolan första dagen.

Första rasten andra dagen på folkhögskolan kommer Bill och Bull fram till Yuusuf igen.

– Vi har pratat om och funderat på det vi pratade om igår och har kommit fram till att vi inte vill fortsätta med droger. När det du berättade fick sjunka in var vi helt övertygade om att du har rätt i att droger skulle kunna förstöra våra liv, säger Bull.

Yuusuf blir jätteglad och kramar om Bill och Bull. Han är så nöjd med att de har lyssnat på honom och förstått vad han har menat. Han ser fram emot att berätta detta för Julia vid middagen ikväll.

– Jättebra att ni tänker på er framtid. En sak som jag glömde berätta igår är att drogerna också gör att man riskerar att bli inlåst. För några år sedan fick jag tillbringa nästan ett år inlåst som straff för mina brott och det var verkligen ingen positiv upplevelse. Det enda bra med den tiden var att den fick mig att sluta använda droger, berättar han för Bill och Bull.

De vill veta mer om hans tid som inlåst och han berättar rätt detaljerat om livet bakom lås och bom. Han upplevde det som om det var viktigare för personalen med hårda tag än att försöka få honom på andra tankar. Ingen verkade så intresserad av att tala med honom. Så här i efterhand tänker han att han hade förväntat sig mer behandling och mindre inlåsning. De kontakter han efteråt har haft med andra inlåsta har visat att de flesta har fortsatt med droger och annan brottslighet efter tiden på SIS-hemmet.

Bill och Bull tackar honom för att han är så öppen med sina upplevelser. De undrar om han har blivit utsatt för misshandel.

– Tyvärr är det nog så att jag har utsatt andra för mer våld än vad jag själv utsatts för. Det är plågsamt att tänka på allt våld som hör till den där branschen. Samtidigt är det svårt att dra sig ur, både för pengarnas skull och för att resten av gänget protesterar och hotar avhoppare med misshandel, berättar Yuusuf.

När Yuusuf senare på eftermiddagen går till skolans gym för att träna en stund stöter han ihop med en kille som han känner igen. Han är först osäker på när och var de har träffats. Efter en liten stund kommer han ihåg att killen heter Tobias. De gick i samma klass en termin på högstadiet.

Tobias var en rasist som hade för vana att kalla Yuusuf för apjävel.

Nu känner sig Yuusuf klart mer vältränad än Tobias, så han ställer sig framför honom och spänner sina muskler. Samtidigt antar han en hotfull min i ansiktet.

– Kommer du ihåg mig, frågar han.

Tobias ser livrädd ut och stammar fram en ursäkt för att han hade betett sig som ett jävla svin under den tid de gick i samma klass.

– Nu har jag lärt mig att alla människor är lika goda och kloka oavsett hudfärg, säger han

– Hur gick det till?

– Med åldern insåg jag att de vita killar jag umgicks med var okunniga och elaka. Ju fler människor med olika bakgrund jag har lärt känna desto tydligare har det varit att det finns onda och goda människor av olika nationalitet. Dessutom har jag insett att männens hyllning till manligheten är upphovet till mycket ont i världen.

Yuusuf berömmer Tobias för att han har utvecklats i rätt riktning och frågar vad han vill med sitt liv efter folkhögskolan. Det visar sig att Tobias drömmer om att bli journalist för att kunna sprida saklig information till sina gamla fördomsfulla kompisar. Han undrar vad Yuusuf har för mål med sina studier här.

– Mitt mål är att studera vidare på högskolan till något yrke som går att kombinera med handlingskraft. Länge har jag haft en dröm att bli bagare. Att tillverka mat känns meningsfullt. Min flickvän jobbar på Arbetsförmedlingen och hon säger att ett problem i samhället är att det är alldeles för mycket snack och för lite handling. Enligt henne är det kirurger och journalister som framför allt ägnar sig åt att göra något konkret som samtidigt kräver teoretiska kunskaper för att klara, svarar Yuusuf.

De enas om att de har mycket mer gemensamt än vad han någonsin hade trott tidigare.

När Yuusuf kommer ut från skolan står två killar från knarkgänget utanför och tar tag i honom. Det är Ahmed och Robin som vill diskutera Yuusufs frånvaro.

– Hela vår verksamhet håller på att bryta samman nu när både Oliver och du är borta. Skulle du inte kunna studera på halvtid och sköta våra affärer på halvtid, undrar Robin.

Yuusuf förklarar att han tycker att han har gjort sitt för gänget. Nu vill han satsa på sitt eget liv och en framtid utan droger och brottslighet på heltid. Han säger sig ändå vara beredd på att svara på några frågor Ahmed och Robin kanske har om deras verksamhet i det förflutna.

De tycker inte att det räcker med att han snackar med dem i telefonen. Han behöver vara med och göra saker. Sådana här affärer kan inte skötas på distans. Det är de väldigt bestämda på. De låter mer och mer irriterade.

Efter en stund börjar de till och med bli hotfulla.

– Om du inte kommer tillbaka och är med oss, så kanske vi tipsar antingen MC-gänget eller polisen om allt som du har gjort, säger Robin.

Yuusuf önskar dem lite ironiskt lycka till:

– Hur tror ni att jag ska kunna hjälpa er om polisen spärrar in mig eller om MC-gänget slår ihjäl mig?

Varken Ahmed eller Robin har något svar på det. De ber honom att dra åt helvete och går snabbt därifrån.

Hemma hos Julia berättar Yuusuf om hur bestämt han har avvisat knarkgängets uppvaktning. Hon är så glad att han är så bestämd när det gäller sin framtid.

– Vi kanske ska flytta från Eskilstuna för att slippa ifrån ditt gamla gäng. Jag skulle säkert kunna få jobb på någon arbetsförmedling någon annanstans i Sverige och det finns många folkhögskolor som har liknande kurser som den du går på, säger Julia.

Yuusuf blir lite nyfiken och vill veta vilka städer hon skulle kunna tänka sig. Han har dåligt grepp på världen utanför Eskilstuna. Julia räknar upp några städer som hon kommer att tänka på. De har det gemensamt att de ligger söder om Eskilstuna och är medelstora: Linköping, Kalmar, Falkenberg, Växjö, Lund eller Ystad.

Hon får ett infall.

– Du kanske skulle vilja att vi flyttar till Mogadishu så att du får knyta en kontakt med dina föräldrars kultur? Det kunde vara spännande för mig också att få uppleva något nytt och annorlunda, säger Julia.

Nej, Yuusuf vill inte flytta till krigets Somalia. Inte i första hand för att han är rädd för kriget utan mer för att han känner sig mer som en sörmlänning än som en somalier. I alla fall när han inte ser sig i spegeln.

– Ibland har jag drömt om att få komma bort från Eskilstuna. Jag skulle vilja testa att jobba i England, Tyskland, Frankrike eller Spanien, men det kan väl vara en bra början att arbeta någonstans i södra delen av Sverige, säger Julia.

De enas om att det säkert vore bra att uppleva en annan verklighet för att få lite vidgade vyer.

– Vi kan väl börja undersöka var det kan finnas möjlighet att få en fin och prisvärd bostad. Det lär vara enklare för dig att få ett jobb och för mig att hitta en ny skola än att göra ett fynd på bostadsmarknaden, säger Yuusuf.

Yuusuf tänker

att nästan allt i livet håller på att utveckla sig i rätt riktning. Studierna går bättre än han någonsin hade trott. De sociala kontakterna i skolan har varit berikande. Relationen till Julia blir allt djupare och härligare. Hon känns som det bästa som har hänt honom i hela livet.

De enda orosmolnen är det förflutna och de gamla kompisarna från knarkgängen som inte vill acceptera att han har dragit sig undan och vill börja ett nytt liv.

Han ångrar verkligen att han gav sig in i denna världen även om han inser att han var ung, dum och utsatt när han drogs ner i drogträsket. Nu tycker han att han borde ha visat ett större ansvar för sina handlingar tidigare i livet. 

Vad är det värsta som skulle kunna hända i livet nu? Att studierna börjar gå sämre? Att hans föräldrar blir sjuka eller arbetslösa? Att han avslöjas som mördare? Att Julia lämnar honom? Att några i något knarkgäng mördar honom?

Han bestämmer sig för att istället fundera över vad som är det bästa som kan hända i livet. Det är inte så svårt att tänka ut. Han ser framför sig att Julia och han bor i en villa i en lagom stor stad i södra Sverige och har tre små barn, bra jobb och en kul fritid som utgår mer från barnens behov än föräldrarnas. Han hoppas att barnen kan få en bra kontakt med sina mor- och farföräldrar trots avståndet.