Kapitel 11

Yusuuf gör ett besök på andra sidan ån

Den 1-3 september 2010

Yuusuf är på väg att träffa några unga killar som är intresserade av att arbeta som underleverantörer, eller snarare kurirer, och leverera droger i området Årby, ett område med höga hus strax norr om Eskilstuna centrum.

Han har just kommit in på området när två killar, som ser ut att vara födda i Sverige av svenska föräldrar och vara några år äldre än han, kommer fram till honom och tilltalar honom på ett obehagligt hotfullt sätt. 

– Vad har du här i Årby att göra, frågar den störste av killarna medan den mindre ser ut att spänna musklerna.

– Det ska du skita i, svarar Yuusuf i ett trotsigt tonfall.

– Vi bor här. Det gör inte du. Berätta nu genast vad du har här på området att göra, säger den store medan den lille försöker morra som en stor hund.

– Dra åt helvete. Ni äger väl inte det här området. Det är väl ett bostadsbolag som äger det, säger Yuusuf utan att tveka.

Då slår den store killen till Yuusuf med knuten näve på näsan, som genast börjar blöda. Snabbt drar Yuusuf upp en lång kniv som han har haft gömd i bältet. Hans bedömning är att det är lämpligt att skrämma och skada de båda killarna lite lätt. Han gör några lätta hugg med kniven i armarna hos de båda killarna, som ser rädda och överraskade ut. De springer blixtsnabbt därifrån. Antagligen tror de att han har försökt hugga mot hjärtat.

Yuusuf själv bestämmer sig för att vända söderut och sms:ar till de tre killarna som han skulle träffa i Årby att han har fått förhinder. Näsblodet upphör efter en stund och han går in på toaletten på en galleria i centrum och tvättar bort blodspåren från ansiktet. Han är tacksam för att näsbenet inte verkar vara brutet, även om kranen är lite missfärgad. Den store killen verkar inte ha varit så stark som han såg ut.

Tillbaka i Fröslunda kontaktar han Oliver för att diskutera hur de ska sköta affärerna i Årby. De träffas hemma i Olivers lyxiga bostadsrättslägenhet i ett av höghusen runt fotbollsplanen vid Tunavallen.

När Yuusuf har berättad vad som hänt får han beröm för sitt sätt att hantera situationen.

– Bra att du inte använde mer våld än vad som behövdes. Du kan vara ganska säker på att de här killarna tillhör ett gäng som säljer droger i Årby. Risken är liten att de kommer polisanmäla händelsen, även om de skulle behöva söka sjukvård för huggen i armen. Samtidigt hade du tur att de inte hade något vapen på sig. Du kunde ha blivit ihjälskjuten i värsta fall, säger Oliver, som tycker att det är viktigt att Yuusuf är medveten om vilka faror han utsätter sig för.

De tar upp en diskussion om hur de ska gå vidare i Årby. De är överens om att det är det naturligast området att expandera affärerna på andra sidan om centrum eftersom de redan nästan har monopol på droghandeln i de södra delarna av Eskilstuna. Frågan är hur stora risker de ska ta genom att utmana det mindre gäng som tror sig ha monopol på knarkhandeln där borta.

Oliver berättar att det länge har funnits motsättningar mellan både kriminella gäng och vanligt folk som bor på olika sidor av Eskilstunaån. Många som är uppvuxna på ena sidan ån har svårt att tänka sig att flytta till andra sidan.

Yuusuf vill gärna försöka stämma en träff igen med de killar han har fått tag på som har sagt sig vara villiga att sköta leveranserna i det område. Två av killarna har också sina rötter i Somalia och den tredje i Iran.

Oliver frågar Yuusuf om han kan skjuta.

– Ja med fotboll, men inte med pistol eller gevär, erkänner han.

– Om du kunde det så hade jag fixat en revolver som du kunde ta med dig till Årby. Nu tror jag att det är bättre att ni träffas på ett fik i centrum, föreslår Oliver.

Det verkar vara den bästa vägen framåt, tycker båda.

– Här får du ett kuvert med lite kokain som belöning för att du har skött dig så bra. Glöm inte att sköta skolarbetet lika bra som du sköter jobbet åt mig, säger Oliver lite vuxet förmanande innan Yuusuf går hem.

Han lovar att göra sitt bästa och läsa läxorna innan han drar i sig kokainet han har fått.

Hemma blir Suado bekymrad när hon ser den missfärgade näsan och hon vill veta vad som hänt. Yuusuf berättar sanningsenligt om det som hände vid besöket i Årby.

Mohamed berömmer honom för att han inte använde mer våld än nödvändigt, vilket han också tror kommer att innebära en minskad risk för bekymmer med polisen.

– Jag förstår inte riktigt varför det ska vara brottsligt att sälja droger i Sverige när det är tillåtet att sälja och använda alkohol. Är det för att reta muslimerna som inte dricker alkohol? När jag bodde i Somalia gillade jag att tugga kat. Ibland blir jag lite sugen på att testa de droger som finns här. Jag vet att de är dyra, men du kanske kan fixa ett extrapris åt mig, säger Mohammed.

Yuusuf blir förvånad, men efter lite eftertanke erbjuder han Mohammed att testa det kokain som han fått som en bonus. Han frågar om Suado vill testa också, men hon tackar vänligt men bestämt nej. Hon vill alltid ha största möjliga kontroll över sitt liv och vill absolut inte riskera att förlora kontrollen genom att använda kemikalier som kan påverka hennes tankar, i värsta fall på ett negativt sätt.

De båda männen, eller mannen och pojken, har respekt för Sudados invändningar. När Yuusuf har fixat till linorna åt fadern på en spegel med hjälp av ett rakblad går han in på sitt rum och börjar med läxorna. Han har ett prov i engelska i morgon och även om han inte tror att det kommer att gå jättebra så vill han i alla fall vara säker på att klara godkänt.  

När han har skrivit provet första lektionen känner han sig både nöjd och förhoppningsfull. Engelska är ett av de ämnen han har lättast för. Han tror att det underlättar att han ser så många amerikanska actionfilmer på TV.

På första rasten kommer Lisa fram till honom och ser väldigt bekymrad ut.

– Gissa vad som har hänt. Morsan har bestämt att vi ska flytta från Eskilstuna för att jag ska komma ifrån dig och andra kompisar som jag röker på tillsammans med. Hon har fått ett jobb i Halmstad och håller på att köpa en lägenhet där. Det betyder att du och jag inte kan träffas så mycket de närmaste åren. Jag har kollat och det tar över sex timmar med tåg och kostar över 500 kronor enkel resa. Fan, vad jag blir ledsen, berättar hon, och det rinner tårar från bägge ögonen.

Yuusuf känner sig också jätteledsen. Han föreslår att de kanske ska sluta att använda cannabis för att istället ha kvar varandra. Lisa lovar att hon verkligen skulle välja honom framför några droger, men det är för sent. Flyttningen är bestämd och kommer att ske om knappt två månader även om hon skulle lova att aldrig mer röra några droger.

– Jag kanske kan föreslå mina föräldrar att vi också ska flytta till Halmstad, säger Yuusuf.

Lisa lyser upp. Det vore fantastiskt, tycker hon, men vid närmare eftertanke inser hon att oddsen nog är dåliga för att föräldrarna ska bryta upp – kanske inte från trygghet men ändå från en vana – för en tonårsromans. Det säger hon inte, men hon tror säkert att Yuusuf kommer att upptäcka det.

– Vi får i alla fall se till att vi träffas så mycket vi kan den tid vi har kvar tillsammans här i Eskilstuna, säger hon.

Yuusuf instämmer och känner sig varm inombords.

– Vi kan ses i eftermiddag hemma hos mig. Du har väl inga ärenden idag har jag för mig att du har sagt, säger Lisa medveten om att det snabbt kan dyka upp något.

Nej, Yuusuf har en ledig eftermiddag har han blivit lovad som en följd av hans skadade näsa och han ser fram emot att tillbringa dem med att krama Lisa i lugn och ro.

Hon smeker försiktigt hans misshandlade näsa innan de går in till nästa lektion.

När de har kramats och smekt varandra en timme hemma hos Lisa kommer Yuusuf på en fråga som han har glömt att ställa:

– Hur kunde Malin veta att du röker på ibland?

Lisa berättar att mamman har märkt att hon ibland varit till synes omotiverat fnittrig och ibland lite rödögd. Någon gång har mamman tydligen också känt den söta lukten av cannabis från Lisas kläder. Ytterligare en iakttagelse som Malin gjort är att Lisa har blivit mer passiv än förr.

– Det stämmer nog. Mina föräldrar har gjort observationer som liknar Malins. Just passiviteten är ett skäl till att jag nu använder mer kokain än cannabis. Jag vill inte vara passiv. Fast jag har inte märkt att du är passiv. När vi träffas brukar du vara på hugget, säger Yuusuf och smeker Lisas kind med baksidan av sin hand.

Hon undrar om de kan planera hur ofta och hur de ska träffas, när Lisa har flyttat till Halmstad. Han säger att priset för att köpa bådas tågbiljetter inte är något problem för honom. Det svåra är att ha tid att vara borta från Eskilstuna några dagar, tror han. Lisa vill att han ska komma till Halmstad var fjärde helg, så kan hon åka till Eskilstuna var fjärde helg. På det sättet kan de träffas varannan vecka.

Yuusuf lovar att försöka klara detta. Han vill inget hellre än att träffa Lisa så ofta han kan

Innan han går hem enas de om att de känner sig både lyckliga och olyckliga. De är lyckliga för att de har det så bra tillsammans och olyckliga för inser att lyckan med stor sannolikhet kommer att avta eller försvinna helt.

Dagen efter träffar Yuusuf två killar på ett kafé på Kungsgatan i centrala fristaden. De skulle egentligen ha varit tre, men en har dragit sig ur sedan rykten spred sig om bråket häromdagen. Samtalet börjar naturligtvis om det som hände då och om farorna med att bli kurir åt Yuusuf och Oliver.

– Ni ska veta att det inte är riskfritt att arbeta med att sälja droger. Risken är att råka ut både för andra gäng och för poliser. Det gäller att uppföra sig försiktigt. Det överfall som drabbade mig i Årby häromdagen var första gången jag råkade illa ut på det sättet, trots att jag har hållit på med att bära ut droger till kunder i flera år. Den stora fördelen med det här jobbet är att det är väldigt bra betalt. Jag har fått så bra betalt att jag har bestämt mig för att ge hälften av pengarna till mina föräldrar som har varit arbetslösa och fattiga länge men nu har fått det mycket bättre. Just att det är så mycket pengar inblandade bidrar till att det ibland uppstår bråk, berättar Yuusuf uppriktigt.

En av de unga killarna, som heter Abdi, undrar hur han har gjort för att föräldrarna inte ska förstå varifrån alla pengarna kommer.

– Jag berättade sanningen för mina föräldrar redan när jag började som kurir. De var tacksamma för att få hälften av pengarna och eftersom de är muslimer tror de att alkohol är farligare än andra droger. Häromdagen ville min farsa testa kokain själv för första gången. Jag tänker inte låta honom bli beroende, men kan tänka mig att unna honom ett kokainrus vid sällsynta tillfällen, säger han.

Den andre killen, som heter Hassan, undrar hur de ska skydda sig från överfall av det gäng som verkar tro sig ha ensamrätt på all droghandel i Årby.

Yuusuf säger att han försöker att använda våld så lite som möjligt. Att han drog fram kniven i Årby berodde på att han fick en smäll på näsan och inte ville ha mer stryk. I vanliga fall undviker han att använda kniven.

Hassan undrar om det inte finns en risk för att de knivhuggna killarna kommer att hämnas på dem istället för på Yuusuf.

– Jovisst, den risken finns, men jag tror också att de är lite fega och undviker att ge sig över Eskilstunaån. De är nog inte så modiga som ni två. Troligen inser de att jag har väldigt många kompisar på den här sidan ån, svarar Yuusuf.

Då undrar Hassan var de ska träffas för att ta emot de varor de ska sälja. Yuusuf föreslår att de träffas på olika ställen här i centrum, som ändå är ganska neutral mark i konkurrensen mellan gängen som säljer droger. De blir överens om att det nog är den bästa lösningen.

Yuusuf vill veta om de tror att deras kompis Daniel har lämnat det här samarbetet för alltid eller om de tror att han kommer att vilja vara med igen när han ser att det fungerar.

Abdi och Hassan är lite osäkra, men gissar ändå att Daniel vill vara med när han inser hur mycket pengar de tjänar och att inget farligt har hänt dem.

De enas om att fortsätta hålla kontakten och att de ska få träffa Oliver, som kan berätta mycket om hur de ska bära sig åt, när de kontaktar tänkbara kunder.

Direkt när Yuusuf kommer till skolan på morgonen får han ett meddelande att han ska uppsöka rektorn. Han har blivit van vid det, så han blir inte så orolig. Oftast handlar det om att lärarna säger att han inte utnyttjar sin kapacitet för att klara skolan på ett bra sätt.

Då har han som regel i sin tur skyllt på något annat, föräldrarnas ointresse för hans studier eller lärarnas fördomar om alla elever med somalisk bakgrund.

Den här gången visar det sig att det handlar om något annat än skolarbetet. Rektorn berättar att han har fått tips om att Yuusuf använder droger och dessutom ägnar sig åt försäljning till andra elever. Utan att säga så mycket mer erbjuder han Yuusuf att kommentera dessa allvarliga anklagelser.

Det snurrar runt i huvudet på Yuusuf. Hur ska han svara? Blåneka eller erkänna? Ska han försöka hitta på någon undvikande historia? Han bestämmer sig för att det senare alternativet är det mest taktiska. Det har han lärt sig av Oliver.

– Det har hänt några gånger att jag har provat att röka cannabis, men det är verkligen ingen vana. Någon gång när jag har råkat köpa lite för mycket har jag sålt lite grann vidare för att inte behöva röka så mycket som jag har köpt, säger han lögnaktigt.

Rektorn undrar om han har någon kontakt med kommunens socialförvaltning. Nej, det har han inte.

– Jag kommer att ringa eller maila till socialen för att ni ska få en kontakt så att du kan undvika att hamna i knarkträsket på ett allvarligt sätt och förstöra ditt liv, säger rektorn.

Yuusuf säger att han inte känner något behov av en sådan kontakt och han lovar – utan att tro på sig själv – att han aldrig mer ska pröva på någon drog. Han påpekar att han i stort sett klarat godkänt i alla ämnen. Det tycker han bevisar att hans hjärna inte har påverkats negativt av några droger.

Rektorn säger att det är hans skyldighet att anmäla det han har hört till socialförvaltningen för att Yuusuf ska komma stärkt ur sin relation med drogerna. Det skulle vara tjänstefel att bara låta saken rinna ut i sanden. Rektorn påpekar också att Yuusuf kan var nöjd med att skolan inte kontaktar polisen.

Han berättar att det som kommer att hända nu är att en socialsekreterare kontaktar Yuusuf via skolan. Sedan skickar rektorn iväg ynglingen till sin lektion.

Nästa rast är flera av kompisarna nyfikna på vad rektorn har sagt och Yuusuf berättar öppet om innehållet i samtalet. Det visar sig att några av kompisarna har haft kontakt med en socialsekreterare. Resultatet av samtalen har varit att föräldrarna har kontaktats och det har inte lett till så mycket. En kompis har misshandlats av sin far när han fick reda på att sonen använde droger. Det ledde till att kompisen berättade för socialsekreteraren om misshandeln, men det ledde inte till någon åtgärd.

Hemma på kvällen inser Yuusuf att det är lika bra att berätta om vad som väntar redan nu så att föräldrarna och han kan prata igenom läget innan socialförvaltningen kontaktar Suado och Mohamed.

Precis som han förväntat sig blir inte föräldrarna så upprörda men de vill prata vidare om vad de ska säga, så att de inte ger olika versioner.

Yuusuf berättar vad han har sagt till rektorn och föräldrarna lovar att hålla sig till den versionen och inte berätta om alla pengar de tjänar på droghandeln. De känner sig inte så oroliga för hur det ska gå i framtiden.

Suado säger att hon är mer oroad för att han ska råka ut för konkurrerande gång än att polisen eller de sociala myndigheterna ska ta itu med familjen. Hon har hört talas om hur gängkrigen leder till mord. Det är inget nytt fenomen. En väninna har berättat för henne att hon på TV har sett en film som heter West Side Story, som handlar om gängkrig i USA på 1900-talet.

Yuusef tänker

att han måste berätta för Oliver vad om som har hänt för att kanske få några goda råd. Hans förtroende för sin chef är stort. Han är tacksam för att han har fått lära sig så mycket om hur det går till att tjäna pengar på att sälja droger.

Skulle han kunna använda de kunskaperna för att sälja några lagliga varor?

Det enda han har emot Oliver är att han verkar behålla en så stor del av inkomsterna själv. Han ger intryck av att ha så mycket pengar som helst med sin flotta lägenhet, sin dyra bil och sina resor till udda delar av världen. Det måste vara en risk om polisen börjar granska honom.

Han ska i alla fall kontakta honom i morgon och fråga vad han tycker att han ska säga till socialsekreteraren. Det vanliga rådet är att vara ärlig så långt som möjligt för att ingen ska granska den verklighet som ligger bortom det han har berättat.

Sedan kommer han att tänka på att han kanske borde ha berättat för Abdi och Hassan vad som hänt hans relation med Lisa som en följd av drogerna för att vara helt ärlig mot dem. Samtidigt tänker han att risken är att de här killarna antagligen inte har någon flickvän med en morsa som är så observant som Malin.

Nästan alla hans tankar resten av kvällen snurrar kring Lisa och att hon ska försvinna från hans närhet. Han inser att det är för sent att förhindra det som har hänt, men han är verkligen sugen på att hitta en väg att fortsätta kontakten med henne resten av livet. Inte bara vi telefonen utan på riktigt.

En lång rad bilder dyker upp i hans huvud. Han minns hur hon redan första skoldagen frågade vad hette och retade upp läraren. Andra skoldagen följde hon med honom hem, ett minne som gör honom riktigt varm inombords, men han blir sedan förtvivlad över att han har förstört det minnet genom att dra med henne ner i drogträsket.

Bilden av när de satt tryckta mot varandra på en stubbe i Kronskogen ligger också nära till hands. Han försöker tänka på vad som hade hänt om de hade suttit där utan att några droger hade varit inblandade. Han tänker sig en underbar kärleksstund utan några droger som filter mellan dem.